Kaos är granne med Gud

 
Och så har man slösat bort ytterligare tre och en halv timme (förutom pausen) på ett av Östgötateaterns bottennapp! Igår var det dags för sista pjäsen på abonnemanget för i år (tack och lov!) Kaos är granne med Gud. Efter hemska Larm! Blint seende. Blinda ser! trodde jag inte det kunde bli värre men jag hade inte räknat med teaterns höga ambitioner att skrämma iväg publiken.

(Och de kan ju göra bra föreställningar, de vill bara inte! Spännande Kvinnan i svart och ömt roliga Vain, t ex, liksom flera soppor var ju klart sevärda men de förpassades till mindre scener.)

I och för sig fanns det inte en skumgummisnopp eller -blobb i sikte och uppsättningen var väl som den ska. Men Norén är ju (tyvärr) alltid Norén och tre och en halv timmes vrålande, hysteriskt skrattande och timslånga (kändes de som i alla fall) monologer i ett huvudvärksframkallande tonläge är inget jag kan säga slår an hos mig. Jag hade nog en idyllisk barndom eftersom jag inte kan relatera till någonting hos rollfigurerna.

Så, det positiva jag kan säga om den här föreställningen är: oerhört snygg scenografi, lysande skådespelarprestationer och god brownie i pausen!