När den stora Tutankhamon-utställningen kommer till stan måste man ju uppleva den, så Anneli, Ulrika och jag gav oss av för att se den.
Vi trodde vi hade valt en bra dag och tid men det hade tydligen en massa annat folk också, så precis i början var det lite trångt.
Vi bestämde oss för att ta god tid på oss, så de andra hann i förväg. Ett bra sätt att dra ut på tiden är ju att ta lite selfies.
Jag hade ganska höga förväntningar på utställningen. Till att börja med var den ganska traditionell med några föremål (kopior) från graven och text och bilder. Det var helt OK men man ska kanske inte vara historienörd veta för mycket om ämnet. Jag hittade snabbt en del felaktigheter. Bl a påstods det att Nefertiti troligen var Tutankhamons mamma och man har ju sedan 2010 vetat genom DNA att hans mamma var Akhnatens syster. Dessutom var en hel del illustrerat av pyramiderna i Giza, vilka så vitt jag vet inte har något med Tutankhamon att göra. De var t ex över tusen år gamla redan när han föddes!
För mig gör det däremot inte så mycket om de visar upp kopior istället för original när det gäller artefakterna. Och de flesta har jag ju redan sett på riktigt på muséet i Kairo.
Någonting jag inte sett förut är faktiskt själva kistan(-orna). De var kvar i Konungarnas dal och dit kom jag aldrig.
Men det första ganska häftiga i utställningen var filmrummet. Det var riktigt häftigt gjort!
Emellanåt hade man lust att resa sig upp och springa skrikande därifrån!
Sedan kom det första VR-rummet, det var också ganska häftigt. Det är synd att man inte kan fota det man ser men Anneli lyckades i alla fall (typ) fota sig själv med VR-glasögonen på.
Ett ställe där man tillbringade en hel del tid var fotorummet. Det var riktigt kul även om det tog ett tag innan jag fattade att det var jag på bilderna. T ex har jag nog aldrig föreställt mig själv som man...
Det blev ännu roligare när man kom på att man inte behövde se sur ut hela tiden!
Efter foto-rummet var det dags för nästa VR-rum. Det var riktigt spännande att gå omkring på utgrävningen! Anneli och Ulrika lyckades hitta varandra och gick omkring och höll händer som två tre-åringar. De såg riktigt söta ut!
Så, infriades förväntningarna? Ja, det måste jag säga - med marginal! Den var kanske inte den mest historiskt korrekta utställningen jag varit på men en av de roligaste.