Aj!

Det blir ett kort inlägg idag. För det första har jag ingenting att skriva om och för det andra tar det en sådan tid att skriva med näsan. Och jag måste skriva med näsan – eftersom det inte finns några muskler i den (väl?), är den den enda kroppsdel jag inte har träningsvärk i idag. (Öronen har jag i och för sig inte heller träningsvärk i och jag försökte skriva med dem men då ser jag inte tangenterna…)

Egentligen fattar jag inte varför jag har sådan värk idag. Efter att stukade fötter, bihåleinflammationer, penicillinkurer och guvetallt har gjort att det har varit si och så med träningen (= inte alls), bestämde jag mig igår - när jag skulle Bodypumpa för första gången på säkert en månad – att jag skulle ta det vääääldigt lugnt. Instruktören klagade över att hon knappt kunde urskilja oss eftersom alla stod så långt bak och beordrade oss att ta minst två steg närmare henne, så jag flyttade hjälpsamt fram Connys bräda nästan ända till spegeln medan hon var och hämtade (tunga) vikter och placerade mig så att hon skulle skymma mig där jag höll mig kvar längst bak med fjoll-vikter och vilade så mycket jag kunde under passet men träningsvärk har jag lik förbannat! (det blev inte så mycket vilande, ärligt talat - de där instruktörerna har röntgenblick!).

Men jag bär min träningsvärk med stolthet! Marie på jobbet undrade imorse varför jag gick som en cowboy (??!) och en student frågade om han kunde hjälpa tant med något (Snorvalp!! Gissa var hans poäng kommer att hamna!!!!) men jag känner mig ovanför alla elaka kommentarer.

Och det gör ju inte ont hela tiden. Det gör ju visserligen ont när jag går i trappor, när jag sätter mig ner eller reser mig upp… och när jag sitter, står eller går… Och när jag andas – okej, jag tar tillbaka, det gör banne mig ont hela tiden!

Men jag känner mig ju så duktig, nästan lite hög. Det är som om man fått en vitaminkick (eller en sil, kanske, vad vet jag!) och den känslan uppväger (nästan!) helt obehaget av att stappla omkring som en zombie!