måndag 19 september 2016

Parkterapi

Promenader är bra för själen, har jag hört, och bor man nästgårds till en oerhört vacker park ska det väl inte vara så svårt att komma ut och njuta lite av stillheten.

Men det är svårt att bara flanera. Hela tiden skriker hjärnan "Vart ska vi?", "Vi kan väl inte bara vandra planlöst, vi måste ju ha ett mål!", "Varför går vi så sakta?", Vi kommer aldrig fram i den här takten! Snabbare, snabbare!", "Kolla, där går en j-el framför oss, det är inte acceptabelt - gå om genast!" och andra klämkäcka uttryck som jag måste få bort ur huvudet. För meningen var ju faktiskt att det skulle vara rogivande.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Valutbildning

Eftersom jag har anmält mig att jobba som röstmottagare i EU-valet, så blev jag kallad till ett utbildningstillfälle. Det var lite svårt att...