Ett-årsjubileum!

Oj, jag höll på att missa... liksom av en händelse upptäckte jag att det faktiskt är ett år sedan jag startade den här bloggen, och att det följaktligen är födelsedag idag.

(Är det verkligen ett helt år sedan! Wow!)

Alltså, då måste jag ju göra ett inlägg, vare sig jag har någonting att skriva om eller inte. Men jag har ju gjort en höna av en fjäder förut, så...

Igår kände jag mig tvungen att börja med uppgift 2 till min kurs och för att bli av med den känslan, bestämde jag mig för att gå ut och gå en pulspromenad (jag är lite inspirerad av Conny som verkar gå pulspromenader flera gånger om dagen.) När jag kom ner i porten tog jag sats och kastade mig med dödsförakt ut i snödrivan utanför. Varför? Jo, för så här ser det nämligen ut ovanför porten!

Som vanligt blev det inte så mycket puls av min promenad – varje gång jag bestämmer mig för att ta en seriös promenad blir jag distraherad av alla möjliga saker, så det blir mera av flanerande än träning. Förra gången var jag tvungen att stanna stup i kvarten och fotografera för att allt var så vackert, men den här gången lyckades jag med konststycket att träffa på någon jag kände var hundrade meter. (Normalt kan jag irra omkring i timmar utan att träffa på en kotte jag känner men av någon anledning var alla ute och gick igår!) Dessutom var jag tvungen att stanna till vid Matteuskyrkan och ta kort på deras istappar, de var faktiskt riktigt fina.

På kvällen blev jag bjuden på middag av Lena och Fatima, som tack (eller kompensation, kanske?) för att jag hade Djävuls-Agust när de var bortresta. Vi var på Texas Longhorn, där jag inte varit förut, och de hade väldigt stora och goda hamburgare!

Efteråt, när vi vaggade hem för att Lena och Fatima skulle hinna se Melodifestivalen (börjar det nu igen!!!) och jag skulle lägga upp magen på soffan, kom Lena på att hon behövde köpa mjölk. Följaktligen troppade vi in på Hemköp. När vi gick omkring därinne råkade jag nämna för Lena att det var tur att Världens Godaste Glass - Ben & Jerry's Chocolate Macadamia

- inte finns någonstans i närheten av där jag bor, för då skulle jag ju kunna gå och köpa den varje dag (vilket ju är detsamma som att jag skulle gå och köpa den varje dag!) och det kan ju bara sluta i elände. Två minuter senare ropar Lena glatt: ”Men titta, här har de ju glassen du pratade om! Johooo! LaRubia! Titta här!”

Så nu vet ni, att när ni ser mig i TV-dokumentären ”Femhundrakiloskolossen - hur kunde det bli så här?”, att det är Lenas fel! Men det finns en liten tröst: såg ni det lilla märket på förpackningen? Det här:

Det är skönt att veta att makadamia-odlarna har fått ordentligt betalt för sina nötter (det är antagligen därför den är så förba----t dyr!) och att inga kakaobönor fick sätta livet till i onödan. Det tänkte jag på hela tiden medan jag åt upp glassen!