tisdag 23 februari 2010

Dåliga och goda nyheter

Den dåliga nyheten är att jag igår fick höra att en av mina favoritbutiker, Myself & Friends, ska lägga ned i LaRubiaville. Typiskt! När man har fäst sig vid en butik och sett fram emot många trevliga reafynd, så lägger de ned!

Den goda nyheten är ju naturligtvis att eftersom de lägger ned, måste de ju ha utförsäljning. Den började idag och man är ju inte sämre än att man kan sko sig på andras olycka, så naturligtvis gick jag dit direkt efter jobbet.

Nu hittade jag faktiskt inget som jag omedelbart kände att jag bara måste ha. Men eftersom jag ändå var där och det var så billigt, så passade jag på att tänka lite på sommaren (som väl ändå kommer någon gång?). Några små fynd blev det alltså.

Ett par blå bomullsbyxor, Frk, har kostat 299 och med 70% rabatt blev det 89,70kr
En blå- och vitrandig topp, också Frk, med 30% av 149 blev det 104,30kr
En blommig liten scarf, Complement, har också kostat 149, med 30% rabatt 104,30
Vi får väl se om jag hittar mer om jag råkar gå förbi där när jag får lön torsdag. Man vet aldrig...

Mat



Conny tycker tydligen att jag börjar bli fet, för häromdagen tryckte hon en bok om ISO-dieten i händerna på mig och uppmanade mig att läsa den. ”Kan jag väl göra”, sade jag, ”jag läser ju vad som helst!”, så jag ögnade igenom den på vägen hem från jobbet.

Det går visst ut på att man ska äta balanserat av fett, protein och kolhydrater för att se till att kroppen inte får brist på vissa ämnen och att man känner sig mätt, så man inte faller igenom och småäta.

”Det låter ju vettigt!”, tänkte jag. Jag har ingenting att invända om det. Och det verkar ju uppenbarligen fungera, med tanke på att Conny glider omkring som en mexikansk kopparorm nuförtiden. Men så vände jag blad i boken och där stötte jag på Haken. Haken som alltid finns i sådana här kostprogram. Recept! Massor av j-la recept!

Det går alltså ut på att man ska laga all mat själv! Jag blir så trött... Varför kan ingen komma på ett dietprogram som går ut på färdiglagad mat? Och Viktväktarna räknas inte! Jag vet att det finns frysta färdigrätter att köpa i vilken frysdisk som helst men portionerna är ju så erbarmligt små att ska man bli mätt måste man ju äta en tre, fyra stycken åt gången och då känns det som om hela vitsen med dem försvinner. På jobbet har fler och fler hoppat på något som kallas matfrid eller något liknande. Man får hem recept för en vecka och råvaror till recepten och alla är jättenöjda. Men man måste fortfarande laga maten själv! Om de kastar in en liten kock som kommer hem och lagar maten också kan jag tänka mig att hoppa på det, jag med!

Dessutom litar inte jag på de där recepten. De utelämnar alltid någon viktig detalj som att ”efterkoka” betyder att man ska stänga av plattan eller utgår från att man har konstiga saker som gelatinblad och muskotnöt hemma.

En gång följde jag ett sådant recept. Jag hade fått för mig att jag skulle göra mandelbiscotti eftersom jag var så besviken på att de biscotti jag köpte var så små och innehöll alldeles för lite mandel. Någon hade sagt att man kunde gå in på vissa matsajter, välja ut ett recept och få en komplett inköpslista på allt man behövde och att inte ens en idiot kunde misslyckas med dem. Följaktligen gick jag in på ica.se och hittade ett recept som såg bra ut. Jag skrev ut inköpslistan och skred iväg mot affären som en italiensk hemmafru på hemligt uppdrag. Jag köpte varenda pryl på listan och gjorde inga som helst egna utvikningar, förutom att jag köpte ett extra paket sötmandel. Det stod bara ett paket mandlar på listan och det tyckte jag lät lite snålt.

Väl hemma igen radade jag upp alla mina inköpta varor på diskbänken, tog på mig mitt Donatella Versace-förkläde och satte igång med mina skorpor. Det gick alldeles utmärkt bra ända tills halvvägs igenom receptet:

”Rulla ut degen till 4 tjocka längder och lägg på bakpappersklädda plåtar.”

Bakpapper?! Vad i hela friden är det? Det stod det inget om på inköpslistan! Ett par plåtar lyckades jag till slut uppbringa (de var i ugnen hela tiden, visade det sig) men några ”bakpapper” fanns det inte i hela lägenheten. Till slut var jag tvungen att ringa på hos grannen och fråga om hon visste vad bakpapper var och om hon hade några hemma. Det visste hon och det hade hon (märkligt vilka konstiga saker folk har liggande hemma!) så till slut kunde jag fortsätta med själva bakningen.

Resten av receptet lyckades hålla sig till det som fanns på listan och eftersom jag hade varit klok nog att köpa ett extra paket mandel, blev mina skorpor riktiga mandelskorpor, nästan mer mandel än skorpor, faktiskt. Jag fick till och med beröm för dem när jag bjöd på dem till kaffet en spelkväll hemma hos mig.

Men det var sista gången jag gav mig på det där med att följa recept. Vill ni att jag ska följa en diet av något slag så får ni ta med er matlådor. Jag föredrar Om-någon-annan-tillagar-det-så-äter-jag-det-dieten. Tills dess att någon kommer på en diet som inte förutsätter att man ska stå och slava framför spisen i tid och otid, så får jag göra som vanligt: träna bort överflödet!

torsdag 18 februari 2010

Tråkvecka

Det verkar pågå någon slags sporttävling just nu någonstans i världen. Det innebär att alla människor är fullständigt urtråkiga och bara ska se på TV hela tiden (mer än vanligt, alltså!). Så jag har fått roa mig själv bäst det går den här veckan och då har jag naturligtvis ägnat mig åt min egen paradsport – den, där jag är ständig guldmedaljör och förmodligen världsmästare, nämligen Shopping. (Har jag berättat att de kallar mig Lisa LaRea på jobbet?)

För att vara trogen mitt nyårslöfte från förrförra året så har jag varit inne på Sid & Sally (mina nya bästisar!) och shoppat lite accessoarer.

Här förevisar Signe stolt mina två nyinköpta väskor och en av halsdukarna:

Scarf, Atlas Design Pris: 139 kr (549 kr)
Svart väska Blissy, Friis Company Pris: 189 kr (749 kr)
Mönstrad väska Bonea, Friis Company Pris: 199 kr (799 kr )


Scarf, Atlas Design Pris: 49 kr (149 kr )

Scarf, Atlas Design Pris: 99 kr (299 kr )

Jag köpte faktiskt också ett par svarta byxor från Casualise för 299kr (har kostat 995) men jag har ingen bild på dem. Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att de sitter perfekt!

fredag 12 februari 2010

La Cage aux Folles

I torsdags började det rycka teatermuskeln igen (det är ju flera veckor sedan Vildanden!) och för att avhjälpa det troppade vi iväg till Arbis för att se La Cage aux Folles. Vi passade på att äta innan föreställningen i underbara Schweizeriet och det var inget vi ångrade. Maten var överraskande god - överraskande med tanke på att det inte alls var dyrt. Vitlöksmarinerad kycklingfilé fylld med soltorkade tomater, tryffelmos och parmesanchips för 179:- tycker jag är mer än överkomligt. Och eftersom Anette beställde maten så blev det ju efterrätt också!


Jag hade höga förväntningar på själva föreställningen och den levde upp till dem allihop. Jag är oerhört förtjust i plymiga dansnummer och svulstiga dräkter, så det passade mig perfekt! Dessutom är jag svag för själva storyn. Jag kommer (fast lite svagt!) ihåg att jag älskade den franska filmen som på svenska hette något i stil med Får jag presentera min mamma, Herr Albin - som inte verkar gå att få tag på längre, tyvärr - och Hollywood gjorde ju en riktigt bra remake med Robin Williams som hette Birdcage som jag sett några gånger. Rekommenderas!

Det var också riktigt trevligt att se att Mattias Schönbäck gott klarar av annat än att spela full i farser, för att inte tala om att min favorit-transa Robin var så jättesöt som Zaza! Det var en riktigt helkväll!



Och vänta... Jag höll ju på att glömma det allra bästa! Efter den obligatoriska Efter Föreställningen-smoochen med Primadonnan (och den tyvärr lika obligatoriska ”Vi måste träffas!” - ”Ja, det måste vi!” - men den här gången ska det banne mig bli av!) så stötte vi på väg ut till garderoben på Robins gulliga pojkvän Aboud. Och medan vi står och småpratar om ingenting, så säger han helt plötsligt till mig: ”Vet du vem jag tycker du är lik? Samantha i Sex & the City!”

- !!???!!

- Jag menar: !!!!!????????!!!! !

Den ska jag leva på läääääääääänge! (Och visst är Aboud lite lik George Clooney? Tycker jag i alla fall!)


Och ni undrar ju förstås vad jag hade på mig! Faktum är att jag kom på att jag glömt att rapportera ett reafynd (ibland hänger jag inte riktigt med mig själv – jag shoppar snabbare än jag tänker!).

Den här lilla klänningen råkade jag fynda under pausvilan mellan två halvlekar andra reafynd och jag hade faktiskt glömt bort den tills jag hittade den hängande håglös och övergiven mellan några blusar.

Enligt prislappen (som jag naturligtvis var tvungen att klippa bort lite snabbt!) är det en Lipsy som har kostat 1095:- och som jag betalade 495:- för.

Det kändes lite bart att bara ha den, så där fick jag nytta av ett annat, redan rapporterat reafynd, nämligen den här:

och så hade jag mina nya Via Vai-skor till – jag blev riktigt nöjd med resultatet!

(Och som ni märker, har jag än en gång trillat av vagnen och är tillbaka i Svart-träsket. So - sue me!)

torsdag 11 februari 2010

Födelsedagsångest

När vi firade ettårsjubiléet för den här bloggen med champagne, fyrverkerier och trumpetstötar (eller åtminstone ett inlägg!) i helgen, kom jag att tänka på att om det är februari, så är det snart mars och då fyller jag år (igen!). Ångesten som lade sig över mig är som vanligt fullständigt förlamande. - … Vadå? Nej, inte den ångesten – jag fyller 26 som vanligt igen – jag menar den andra ångesten, ni vet den där ”Herregud, jag måste städa!!!!”, ”Vad ska jag bjuda på?”, ”Har jag någonting att ha på mig?” och, sist men inte minst ”Vad kan jag hitta på att jag önskar mig?”.

Men nu har jag lugnat ner mig igen med lite experthjälp (tack till Ben & Jerry!) och kommit på hur jag ska göra.

Jag har i flera år funderat på hur jag kan göra min födelsedag mer effektiv, mer njutningsfull, mer om mig! För några år sedan, när jag fyllde en söndag och inte orkade med tanken på en vanlig födelsedag - dvs att först slava i en vecka med städning, matinköp och tårtbeställningar och sedan rusa omkring som en skållad råtta hela födelsedagen för att koka te och kaffe, ställa fram smörgåstårta, ta emot gäster, ställa fram fat och koppar, sätta blommor i vas, koka mer kaffe, ställa fram kladdtårta, hämta bestick, öppna presenter, hämta mjölk, öppna dörren igen, ta fram ny kladdtårta ur frysen, hämta nya fat, ”Jaså, du vill ha socker!”, visa Jocke vad han har köpt i present till mig, ta emot nya gäster, mer te, ”Är mjölken slut redan?”, leta efter ytterligare en vas, hämta fler bestick! osv osv medan gästerna sitter och småpratar med varandra i vardagsrummet, och slutligen rasa ihop som en hög disktrasor när gästerna har gått, vila i fem minuter och sedan börja städa upp igen – så bokade jag ett bord på en restaurang och meddelade berörda parter att om de ville fira mig, kunde de träffa på mig där mellan den och den tiden och om de nödvändigtvis ville ge presenter kunde de skänka ett bidrag gentemot min nota istället. Det var faktiskt riktigt trevligt.

Förra året prövade jag på att göra en Annika (om ni glömt vad det är, kan ni friska upp minnet här!) men det visade sig vara lika jobbigt som vanligt - om inte jobbigare! - och jag var ändå tvungen att städa, så i år gäller det att organisera sig i tid! Jag ska leta reda på någon trevlig restaurang jag vill gå till och boka bord där. Jag återkommer med detaljer senare.

Och vad önskar jag mig, då? Jag blev lite inspirerad av Maria - som ni minns så avsade hon sig presenter på sin födelsedagsfest och hade i stället ställt fram två pappkartonger man kunde lägga pengar i och det resulterade i 1000:- till Barncancerfonden och 2700:- till Läkare utan gränser. Det tyckte jag var fina presenter och nu vill jag ha lika fina! Ni får själva välja den välgörenhet era hjärtan klappar för, under förutsättning att det är seriös, politiskt obunden verksamhet, gärna med 90-konto, som arbetar för att förbättra villkoren för människor, djur eller växter som det är synd om. Jag har kollat, och sådana organisationer berättar aldrig hur mycket man har gett - om man inte vill det, förstås! Om man skänkt en miljard till t ex Barncancerfonden och vill att alla ska veta det, kan de säkert ställa upp på det också (och var god observera att om ni skänker mer än …, säg 100 000kr, så vill jag gärna veta vem jag känner som har så mycket pengar att slösa bort på välgörenhet! Vi kanske kan komma fram till någon annan lösning?) - och man får vara anonym om man vill, så det är helt upp till era egna samveten och plånböcker. Ni kan nämna till mig i förbigående på restaurangen att ni satt in pengar till t ex Hjärt-Lungfonden, så är jag nöjd! Jag litar på er! Kontantlös välgörenhet går också bra; hjälp en gammal tant över gatan, ta hand om en övergiven kattunge, lämna in upphittad plånbok till polisen – med pengarna kvar i (OBS! viktigt!) men var noga med att tänka på mig när ni gör det så att inte karman hamnar fel.

Det här gäller ju naturligtvis åt andra hållet också! Alla som brukar få födelsedagspresent och/eller julklapp av mig kan hädanefter förvänta sig att få poliovaccin, kejsarsnitt eller det sista exemplaret av någon utrotningshotad djurart och eventuellt några praliner i en fin ask om jag hinner göra några. Meddelas endast på detta sätt!

Nu ska ni inte tro att jag är en sån där löjlig mjukistyp som har tagit det här beslutet av kärlek till mina medmänniskor eller så. Tvärtom, det är enbart av egennytta och den första fördelen jag kan se av det är alla pengar jag sparar in på lugnande medel varje gång jag kommer på att någon snart fyller år: I stället för ”Herregud! Fyller Sig-Britt år igen??!! Redan!!?? Vad ska jag köpa till henne??? Och vad fick jag av henne förra året? Undrar vad den kostade? Då måste ju hon få något lika dyrt”, blir det ”Jaså, är Sig-Britt så gammal? Tja, hon har ju katt så det blir väl Astma- och Allergiförbundet, då!”
För att inte tala om nästa gång telefonen ringer mitt under elimineringen i Project Runway eller något annat viktigt och någon säger ”Hej Lisa LaRubia, jag heter Gullan Bysting och ringer från Föreningen för Konstiga Välgörenhetsändamål, och jag ringer för att tacka dig! Du skänkte ju 50kr till vår insamling Grönbete För Gamla Travhästar 1996 och nu undrar vi om du kan ställa upp på någon tusing i år igen?”. Då säger jag bara ”Tyvärr, jag blev så trött på att ni ringer och tjatar hela tiden, så jag ägnar mig bara åt indirekt välgörenhet nuförtiden.” helt utan dåligt samvete!

söndag 7 februari 2010

Ett-årsjubileum!

Oj, jag höll på att missa... liksom av en händelse upptäckte jag att det faktiskt är ett år sedan jag startade den här bloggen, och att det följaktligen är födelsedag idag.

(Är det verkligen ett helt år sedan! Wow!)

Alltså, då måste jag ju göra ett inlägg, vare sig jag har någonting att skriva om eller inte. Men jag har ju gjort en höna av en fjäder förut, så...

Igår kände jag mig tvungen att börja med uppgift 2 till min kurs och för att bli av med den känslan, bestämde jag mig för att gå ut och gå en pulspromenad (jag är lite inspirerad av Conny som verkar gå pulspromenader flera gånger om dagen.) När jag kom ner i porten tog jag sats och kastade mig med dödsförakt ut i snödrivan utanför. Varför? Jo, för så här ser det nämligen ut ovanför porten!



Som vanligt blev det inte så mycket puls av min promenad – varje gång jag bestämmer mig för att ta en seriös promenad blir jag distraherad av alla möjliga saker, så det blir mera av flanerande än träning. Förra gången var jag tvungen att stanna stup i kvarten och fotografera för att allt var så vackert, men den här gången lyckades jag med konststycket att träffa på någon jag kände var hundrade meter. (Normalt kan jag irra omkring i timmar utan att träffa på en kotte jag känner men av någon anledning var alla ute och gick igår!) Dessutom var jag tvungen att stanna till vid Matteuskyrkan och ta kort på deras istappar, de var faktiskt riktigt fina.



På kvällen blev jag bjuden på middag av Lena och Fatima, som tack (eller kompensation, kanske?) för att jag hade Djävuls-Agust när de var bortresta. Vi var på Texas Longhorn, där jag inte varit förut, och de hade väldigt stora och goda hamburgare!



Efteråt, när vi vaggade hem för att Lena och Fatima skulle hinna se Melodifestivalen (börjar det nu igen!!!) och jag skulle lägga upp magen på soffan, kom Lena på att hon behövde köpa mjölk. Följaktligen troppade vi in på Hemköp. När vi gick omkring därinne råkade jag nämna för Lena att det var tur att Världens Godaste Glass - Ben & Jerry's Chocolate Macadamia



- inte finns någonstans i närheten av där jag bor, för då skulle jag ju kunna gå och köpa den varje dag (vilket ju är detsamma som att jag skulle gå och köpa den varje dag!) och det kan ju bara sluta i elände. Två minuter senare ropar Lena glatt: ”Men titta, här har de ju glassen du pratade om! Johooo! LaRubia! Titta här!”

Så nu vet ni, att när ni ser mig i TV-dokumentären ”Femhundrakiloskolossen - hur kunde det bli så här?”, att det är Lenas fel! Men det finns en liten tröst: såg ni det lilla märket på förpackningen? Det här:


Det är skönt att veta att makadamia-odlarna har fått ordentligt betalt för sina nötter (det är antagligen därför den är så förba----t dyr!) och att inga kakaobönor fick sätta livet till i onödan. Det tänkte jag på hela tiden medan jag åt upp glassen!

lördag 6 februari 2010

Ännu mera blogg!!!

Som de flesta av er redan vet (och ni som inte vet det får helt enkelt försöka vara lite mer uppmärksamma!), så startades ju den här bloggen mer eller mindre under protest - eller åtminstone under påtryckningar - eftersom den var en uppgift på en kurs jag gick på Högskolan i Skövde förra våren.


Nu är det så att jag av vissa anledningar (främst studentrabatten och tillgång till Campusbussen) har hoppat på ytterligare en kurs, nämligen Webbpublicering på Linköpings universitet. Jag hade väl förträngt att jag sökt till kursen, så det blev lite bråttom när den helt plötsligt började och vi fick en inlämningsuppgift som skulle lämnas in förra söndagen. Som tur är, var första uppgiften att plita ihop en liten enkel hemsida - någonting som t o m jag klarar av - så det lyckades jag reda ut. Och i tid!

När jag sedan satt och läste lite om kursen och kollade kommande uppgifter, visade det sig att uppgift 4 (naturligtvis?) är att skapa en blogg! (Fortsätter det på det här viset kan jag nog ta ut en kandidatexamen i ”Att starta en blogg” om tio år eller så…)

- En blogg till!!! Jag har ju problem nog med att fylla den här!

Nu vet ju jag att det finns stoll folk som hanterar flera bloggar på en gång utan problem men enligt min åsikt är de någon slags über-människor som varken verkar ha behov av sömn, föda eller träning (eller anställning?), så dem törs jag inte jämföra mig med.

Men som jag förstod det finns det möjlighet att använda en redan existerande blogg, under förutsättning att man mixtrar lite med den, ändrar vissa saker. Just nu håller jag på och velar lite och analyserar vilket som blir bäst att göra (och naturligtvis vilket som innebär minsta ansträngning från min sida). Jag har lite tid på mig för att bestämma mig – det är inte förrän uppgift 4 som vi ska börja med den och just nu håller jag på med uppgift 2. (Eller, rättare sagt, eftersom uppgift 2 ska vara inlämnad imorgon söndag före midnatt, så jag borde nog börja med den snart!)



Jag vill dock förvarna lite att om jag bestämmer mig för att använda den här bloggen i stället för att starta en ny, så kanske ni tror att ni har kommit fel när ni går in någon dag framöver. Men det har ni inte. Antagligen kommer jag att vara tvungen att labba med layouten osv (jag har inte läst så långt än!) men förhoppningsvis slipper jag skriva en massa inlägg och artiklar för kursens räkning – det verkar som om all redovisningen ska ske via hemsidan jag knåpade ihop 22:56 i söndags – så det borde ni i alla falla slippa.

Återkommer med mer om det senare…

måndag 1 februari 2010

Sjukt


Jag började misstänka att något var på gång i fredags när jag gick på stan i några timmar och inte köpte någonting alls! Och mycket riktigt, i lördags började jag känna mig lite opigg och i söndags sov jag i princip hela dagen. Jag orkade i alla fall sitta uppe och titta på Project Runway i söndags kväll, annars hade jag nog blivit riktigt orolig.

Det visade sig att jag förmodligen blivit smittad av Vidde, som jag var och hälsade på förra veckan och som visade sig ha feber några dagar senare. Uppenbarligen brås han på sin far, som ägnade hela sin barndom åt att smitta mig med en massa läbbiga sjukdomar. Jockes baciller måste dessutom ha varit mycket mer smittsamma än Viddes för jag har absolut inget minne av att jag höll på och pussade och gullade med honom som jag gör med Vidde, utan tvärtom undvek honom så mycket jag bara kunde. Å andra sidan är han (Vidde, alltså!) så söt att det gör inget om han smittar mig ibland, jag förlåter honom! (Jocke, däremot, förlåter jag aldrig att han smittade mig med både påssjuka och vattkoppor när jag gick på gymnasiet!)

Det var länge sedan ni fick se några bilder på den lille sötisen, så här får ni några:


Han har dessutom börjat gå lite om man håller i honom. Förut hasade han liksom fram men nu tar han bestämda kliv, marsch-anträde i varje steg, och det dröjer nog inte länge förrän jag får köpa en sele till honom, utifall han ska gå ut och gå med mig någon gång.

Skymningsmusik

Tyvärr var det lite manfall pga sjukdom på gårdagens 1800 hos oss, så Maria och jag fick hålla ställningarna själva. Vi inledde med lite god...