Forever Young 2010

Som ni redan vet överlevde jag gårdagskvällen, även om det var lite svårt att sova i natt på grund av susandet i öronen!

Det var faktiskt jättebra! Ultravox och Howard Jones var suveräna och väl värda pengarna bara de. Resten av uppträdandena var av varierande kvalitet.

Någon har organiserat väl - varje uppträdande började prick på sekunden, vilket jag inte känner igen från 80-talets konsertbesök. Däremot hade (samma?) någon missat att gå ut med information i förväg om att mat och dryck inte var tillåtna på området. Vi hade med oss picknick som vi tänkt avnjuta till musiken men blev stoppade av en vakt utanför som (på ett väldigt trevligt sätt!) upplyste oss att det inte gick för sig. Vi fick sluka medhavd matsäck utanför grinden och springa för att hinna in till Jakob Hellman som, som sagt, började prick 18:00! Dessutom blev man muddrad på vägen in och jag fick en oskyldig flaska med mineralvatten jag hade i ryggsäcken konfiskerad. (Det däremot, kommer jag ihåg från 80-talet! Inte mineralvattnet, då, men väl själva muddringen!)

På väg till kroppsvisiteringen

Jacob Hellman var väl OK, men eftersom jag aldrig hade honom som speciell favorit, ägnade jag mig i stället åt en av mina favoritsysselsättningar under konserter, nämligen Titta På Publiken Till Bakgrundsmusik, under hans spelning.

Bakgrundsmusik

Jag var även iväg en sväng till Forever Young Shopen och inhandlade ett par solbrillor för 100kr och fick ett snyggt fodral på köpet.

I nästan samma ögonblick som jag satte dem på mig gick solen i moln.

Men sedan kom Howard Jones!

Oooootroligt bra! Jag upptäckte - lite lätt förvånat - att jag inte bara kände igen alla hans låtar, utan dessutom kunde texterna utantill också. Hans röst har inte heller förändrats ett dugg och var lika bra som då (till skillnad från vissa andra – inga namn!). Däremot tyckte jag att han verkade kortare än jag minns. Jag är säker på att han var åtminstone två decimeter längre på 80-talet. Maria säger att det är för att hans hår var två decimeter högre på den tiden och det kan nog stämma.

Han har åtminstone hår fortfarande – var tog Midge Ures hår vägen? Och Johan Kindes? Visst hade han hår på 80-talet?

På tal om Johan Kinde, så var det kul att höra Lustans igen, men Kinde pratar för mycket. (Det gjorde även Marian Gold i Alphaville men honom gick det inte att höra vad han sa.)

Under Lustans spelning ägnade jag större delen av tiden till att Ligga På Filten Och Titta Upp I Himlen Till Bakgrundsmusik.

Filten

Reeperbahn har jag inget som helst förhållande till och känner inte igen några låtar, så under deras spelning gick vi en sväng längs kanalen (ån?) utanför området. Gratislyssnarna var städse till siste man!

?!

Alphaville lyckades med konststycket att göra mig besviken trots att jag inte ens hade några som helst förväntningar på dem!

Urdåligt!

Efter, typ tre låtar (varav jag kände igen exakt ingen!), gick jag bort till den andra scenen och intog pole position vid staketet precis nedanför scenen och inväntade (enligt min åsikt) kvällens höjdpunkt: Ultravox!

Utsökt!

Trots att jag var hängiven Ultravoxian redan när det begav sig, lyckades jag aldrig komma iväg och se dem live innan de lade ner verksamheten. (Jag grät floder när de splittrades! För att inte tala om när Midge Ure gifte sig!) Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge – och de var väl värda att vänta på! Om vissa pratar för mycket, så pratar inte Midge Ure över huvudtaget men det gjorde inget. De ägnade sig i stället att bjuda på en riktig konsert, i stället för att stapla listettor på varandra (de hade väl egentligen inga direkta listettor), bjöd de på ett rikligt urval ur repertoaren, även instrumentala låtar, och gjorde det lika bra som någonsin.

Mina kamrater har inte haft samma förhållande till Ultravox som jag och var väl inte lika entusiastiska men eftersom jag hade kedjat fast mig vid staketet och vägrade gå därifrån förrän jag hade hört sista ackordet, fick de snällt vänta tills det var slut innan de fick åka hem.