Heartstone

Nu har jag läst igenom boken en första gång och tänkte dela med mig av mina intryck.

På det hela taget tyckte jag att den var bra. Spännande förstås och inte ett dugg förutsägbar när det gäller. Jag avskyr när man räknar ut allting långt före huvudpersonerna och sedan får sitta och reta sig på att de är så korkade resten av boken. Men inte här, jag blev i alla fall lite överraskad och det är alltid roligt. Som vanligt är det väldigt lätt att dras med i berättelsen, en anledning till att jag gillar de här böckerna. (I och för sig gjorde jag misstaget att läsa en Dan Brown för inte så länge sedan och efter det framstår Kalle Anka-pocket som Litteratur med stort L!)

Några små klagomål har har jag dock och ett av dem gäller det jag var mest rädd för, nämligen upprepningen. Man tycker ju Matthew borde ha lärt sig vid det här laget att inte bara rusa in och försätta sig i farliga situationer och hans legendariska envishet börjar mer ta formen av besatthet. Ibland påminner han nästan lite om Den Korkade Blondinen Med De Stora Brösten i min ungdoms skräckfilmer – hon som aldrig lär sig att inte gå ner i den mörka källaren bara för att hon hör konstiga ljud där nerifrån.

En annan sak är att jag alltid har tyckt att han gör sig bäst i London och nu är han återigen ute och reser, den här gången till, bland annat, Portsmouth. På något sätt känns det lite spretigare så fort han lämnar London. I både Revelation och, framförallt, Dark Fire känner man verkligen att man är med och klafsar genom Londons gator med honom och man praktiskt taget känner lukterna men i både Sovereign och Heartstone känns det lite splittrat. Det kanske är själva resandet jag har problem med, jag tyckte Dissolution var ganska väl sammanhållen men där är han i och för sig på samma plats hela tiden, även om det inte är London. I Heartstone hattar han tyvärr fram och tillbaka som en flipperkula.

Dessutom börjar jag bli hjärtligt trött på sir Richard Rich! Han dyker upp som gubben i lådan stup i kvarten och det är uppenbart att han kommer att fortsätta att göra det så länge serien fortsätter. Han är dessutom så endimensionell att det nästan blir löjligt! Jag hade hoppats på att han skulle bli avrättad snart men enligt Wikipedia överlever han Henry med över tjugo år.

Det är ingen liten tunn volym, precis! Den går lös på 634 sidor och är alltså nästan hundra sidor tjockare än Revelation. Ingenting för en pendlare, alltså. Och det är inte att rekommendera att försöka läsa den i badkaret! Fortsätter de i den här stilen - att varje ny bok måste vara tjockare än den senaste - får de nog montera på hjul och ett utdragbart handtag på nästa.

Men har man bara starka armar och är geografiskt outtröttlig, så är den verkligen att rekommendera!