Katt-funderingar

Jag har alltid sagt att jag är hemma så sällan att jag inte tycker jag kan ha en katt men när jag blir pensionär, då ska jag bli kvarterets Crazy Cat Lady! Jag ska ha flera stycken, ge dem konstiga namn (typ, Kung Misse-Mys eller Einar Bengtström) och prata med dem som om de vore människor - eller så var i alla fall planen. Nu när jag för andra gången i år har varit kattvakt i några veckor börjar jag faktiskt fundera på om det verkligen är så jag vill ha det.

Alltså, hon är ju för söt där hon ligger ihopkurad på överkastet som en liten boll och det är ju alltid mysigt med en liten spinnande katt.

Men... det finns saker med katt som jag inte finner lika mysiga. T ex detta eviga tjatande om mat! Det spelar ingen roll om hon har mat i matskålen, hon tittar på mig som "Hade du tänkt låta mig svälta, va? Vänta bara tills jag berättar det för husse!" och verkar på fullt allvar förvänta sig att få annan, godare mat.

Eller, ännu värre, när maten har tagit slut, som t ex på mornarna. Då snor hon kring fötterna på mig hela vägen i trappen och hela tiden tiden tills jag har hällt upp mat till henne - jag får inte gå på toaletten, stänka kallt vatten i ansiktet, sätta på tevatten eller nånting förrän hon får mat - och när hon har fått det, vad händer då!?! Hon tittar på mig, tittar på maten, tittar på mig igen, tar två tuggor - och går därifrån!

Dessutom blir det väldigt skräpigt omkring kattmaten hela tiden. Jag vet inte hur hon lyckas med det men jag har fått tvätta bort torkad kattmat från flera decimeter upp på väggen ibland.

Och kattlådan sedan! Jag håller på att bli tokig på att trampa i kattsand på golvet hela tiden! Jag har upptäckt att min lägenhet saknar det allra viktigaste en lägenhet måste ha om man ska ha katt - nämligen trägolv! Gärna ett trägolv med lagom stora springor mellan plankorna där kattsanden kan krypa ner i väntan på dammsugaren (och som alla mina lägenheter utom den här har haft).

Jag tycker inte jag gör annat än dammsuger nu för tiden och det hjälper inte ett dyft. Så fort jag ställer in dammsugaren igen så trampar jag i kattsand.

Och katthåren orkar jag inte ens tala om! Det räcker med att säga att de finns överallt - i maten, i ögonen, på alla kläder, i tangentbordet...

Nej, jag tror jag har bestämt mig för att bli kvarterets Crazy Goldfish Lady i stället när jag går i pension - det känns som om det är mindre besvär.

Och vad gäller Missan-vaktning - en vecka kvar!