torsdag 10 oktober 2019

Äntligen Machu Picchu!


Ingen resa utan missöden! Efter att ha varit höjdsjuk i två dagar och sedan piggnat till blev jag nog lite övermodig när vi skulle äta middag i Ollantaytambo i väntan på tåget till Aguas Calientes (staden som servar Machu Picchu). Antagligen var det något jag inte tålde av den maten, för innan tåget hade lämnat stationen (två timmar försenat) så var det jag som låg inne på tågtoaletten och spydde. Sedan fortsatte jag springa och spy hela resan och även på hotellrummet på natten. Så man var minst sagt darrig och klen när det äntligen hade blivit dags för att ta bussen upp till Machu Picchu. Men jag kom iväg till slut och det var värt det mesta. Så storslaget och pampigt och väl värt att se! Marie klättrade även upp på Huyana Picchu - bergstoppen som syns till höger på de flesta bilderna men jag har fortfarande svårt med andningen (för att inte tala om hur klen jag är efter höjdsjuka och magsjuka!) så jag höll mig ganska så långt ner. Det fanns tillräckligt att se ändå, bl a söta chinchillor som bor bland stenarnarna.




Tågresan tillbaka till Cusco på eftermiddagen var tack och lov inte två timmar försenad och den bjöd på både underhållning och modevisning.



Gårdagen tillbringades i buss mellan Cusco och Puno. Resan tog 10 timmar med fem stopp på vägen, bl a ytterligare ett pampigt inka-komplex och punkten där regionen Cusco och regionen Puno möts 4335 m.ö.h. Vi hann se en liten glimt av Titicaca-sjön när vi anlände till Puno men det var redan mörkt och vi var lite möra, så vi bestämde oss för att äta lite och gå tidigt till sängs. Restaurangen hade levande musik som var lite för hög!










Idag var det dags för att ge oss ut på två dagars tur på Titicaca-sjön med övernattning på en av öarna där men jag har det för svårt med andningen och Marie verkar ha åkt på matförgiftning så vi beslöt oss för att åka tillbaks till hotellet och försöka vila ut lite. Och där är vi nu, Marie sover bort matförgiftningen (förhoppningsvis!) och jag ska snart ta en tupplur också. Hoppas vi mår bättre imorgon, båda två!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Påskfika

När jag var barn var Långfredagen verkligen den längsta dagen på hela året - c:a  72 timmar lång. Eller, så kändes det i alla fall. Allting ...