Mat

Conny tycker tydligen att jag börjar bli fet, för häromdagen tryckte hon en bok om ISO-dieten i händerna på mig och uppmanade mig att läsa den. ”Kan jag väl göra”, sade jag, ”jag läser ju vad som helst!”, så jag ögnade igenom den på vägen hem från jobbet.

Det går visst ut på att man ska äta balanserat av fett, protein och kolhydrater för att se till att kroppen inte får brist på vissa ämnen och att man känner sig mätt, så man inte faller igenom och småäta.

”Det låter ju vettigt!”, tänkte jag. Jag har ingenting att invända om det. Och det verkar ju uppenbarligen fungera, med tanke på att Conny glider omkring som en mexikansk kopparorm nuförtiden. Men så vände jag blad i boken och där stötte jag på Haken. Haken som alltid finns i sådana här kostprogram. Recept! Massor av j-la recept!

Det går alltså ut på att man ska laga all mat själv! Jag blir så trött... Varför kan ingen komma på ett dietprogram som går ut på färdiglagad mat? Och Viktväktarna räknas inte! Jag vet att det finns frysta färdigrätter att köpa i vilken frysdisk som helst men portionerna är ju så erbarmligt små att ska man bli mätt måste man ju äta en tre, fyra stycken åt gången och då känns det som om hela vitsen med dem försvinner. På jobbet har fler och fler hoppat på något som kallas matfrid eller något liknande. Man får hem recept för en vecka och råvaror till recepten och alla är jättenöjda. Men man måste fortfarande laga maten själv! Om de kastar in en liten kock som kommer hem och lagar maten också kan jag tänka mig att hoppa på det, jag med!

Dessutom litar inte jag på de där recepten. De utelämnar alltid någon viktig detalj som att ”efterkoka” betyder att man ska stänga av plattan eller utgår från att man har konstiga saker som gelatinblad och muskotnöt hemma.

En gång följde jag ett sådant recept. Jag hade fått för mig att jag skulle göra mandelbiscotti eftersom jag var så besviken på att de biscotti jag köpte var så små och innehöll alldeles för lite mandel. Någon hade sagt att man kunde gå in på vissa matsajter, välja ut ett recept och få en komplett inköpslista på allt man behövde och att inte ens en idiot kunde misslyckas med dem. Följaktligen gick jag in på ica.se och hittade ett recept som såg bra ut. Jag skrev ut inköpslistan och skred iväg mot affären som en italiensk hemmafru på hemligt uppdrag. Jag köpte varenda pryl på listan och gjorde inga som helst egna utvikningar, förutom att jag köpte ett extra paket sötmandel. Det stod bara ett paket mandlar på listan och det tyckte jag lät lite snålt.

Väl hemma igen radade jag upp alla mina inköpta varor på diskbänken, tog på mig mitt Donatella Versace-förkläde och satte igång med mina skorpor. Det gick alldeles utmärkt bra ända tills halvvägs igenom receptet:

”Rulla ut degen till 4 tjocka längder och lägg på bakpappersklädda plåtar.”

Bakpapper?! Vad i hela friden är det? Det stod det inget om på inköpslistan! Ett par plåtar lyckades jag till slut uppbringa (de var i ugnen hela tiden, visade det sig) men några ”bakpapper” fanns det inte i hela lägenheten. Till slut var jag tvungen att ringa på hos grannen och fråga om hon visste vad bakpapper var och om hon hade några hemma. Det visste hon och det hade hon (märkligt vilka konstiga saker folk har liggande hemma!) så till slut kunde jag fortsätta med själva bakningen.

Resten av receptet lyckades hålla sig till det som fanns på listan och eftersom jag hade varit klok nog att köpa ett extra paket mandel, blev mina skorpor riktiga mandelskorpor, nästan mer mandel än skorpor, faktiskt. Jag fick till och med beröm för dem när jag bjöd på dem till kaffet en spelkväll hemma hos mig.

Men det var sista gången jag gav mig på det där med att följa recept. Vill ni att jag ska följa en diet av något slag så får ni ta med er matlådor. Jag föredrar Om-någon-annan-tillagar-det-så-äter-jag-det-dieten. Tills dess att någon kommer på en diet som inte förutsätter att man ska stå och slava framför spisen i tid och otid, så får jag göra som vanligt: träna bort överflödet!