Rapport från en sjukbädd

Den här helgen skulle vi egentligen ha ägnat oss åt andra utvärderingen av mitt träningsprogram, men eftersom jag legat utslagen i en dunderförkylning den senaste veckan, ställer vi in den. Eller åtminstone skjuter vi den på framtiden. Typiskt! Jag tyckte min träning gick så bra och jag kände mig verkligen stark (och frisk!) och så helt plötsligt var jag dyngsjuk. Och nej, det är inte influensa, vilket jag är tacksam för eftersom det betyder att jag fick penicillin och jag känner att det hjälper (lite). I går kände jag mig tillräckligt stark för att titta lite på TV, vilket är en förbättring. Det lär nog dröja ett tag innan jag kan träna igen, dock. Just nu känner jag mig så svag att jag inte orkar lyfta vattenflaskan utan att svimma. Och hur pinsamt skulle det vara?!!!

Att svimma offentligt är en av mina vakna mardrömmar. Ända sedan jag svimmade på Palace en Lucia-vaka i trean på gymnasiet - efter att min lillebror, Joakim ”Bacillen” Pettersson, (även känd som ”Tyfus-Jocke”) smittade mig med vattkoppor - har jag varit livrädd för att det ska hända igen. Som det känns just nu kommer jag att behöva en rullator för att ta mig till jobbet överhuvudtaget utan att svimma, så glöm träningen ett tag, alltså!

Jag återkommer när jag känner mig pigg nog att skriva mer.

Augustifest

Igår var det konsert i Vasaparken. Symfoniorkestern spelade och Fredrik Lycke och Hanna Holgersson sjöng diverse musikal- och operettnummer.

Det var ju ypperligt tillfälle att ha picknick, så vi laddade med smaskiga mackor (Marie och jag tog varsin Greken - mums!) på Fräcka Fröken och satt sedan och myste i det vackra vädret.

Tyvärr blev det snabbt kallt när solen började gå ner och jag hade för lite kläder på mig, så idag känner jag mig lite rosslig i halsen. Hoppas att det inte påverkar min träning imorgon!

Ropet från vildmarken

I morse vaknade skogsmullen i mig och jag fick för mig att det skulle vara en god idé att åka ut i skogen och leta efter svamp och bär. Jag bestämde mig för att försöka återfinna min barndoms svampställen ute i Konungsund eftersom det kändes tryggast.

Naturen

Eftersom det inte går några bussar ut till spenaten längre var jag tvungen att ringa efter min privatchaufför (pappa) som kom och hämtade mig i sin till en Renault Clio förklädda limousin. Han skulle titta på Motorcross, visade det sig, så jag släppte av honom vid Kråkvilan och fortsatte ut till vildmarken på egen hand. Jag har nog aldrig varit ute i skogen utan en hund förut och eftersom pappa inte har någon hund längre försökte jag engagera Asterix som följeslagare, men han svarade bara lite ohövligt att hund kunde jag vara själv! Alltså gav jag mig ut på egen hand.

Asterix

Efter att ha gått fel ett par gånger (märkvärdigt hur mycket en skog ändrar sig på bara tio år eller så!) lyckades jag till slut ta ut bäringen och började leta efter mina gamla kantarellställen. Jag hittade faktiskt en hel del av dem, men svamparna var så pyttesmå att det inte var någon idé att plocka dem.

I stället hittade jag mängder av lingon och blåbär så jag bestämde mig för att plocka blåbär i stället!

När jag dök ner bland blåbärssnåren tänkte jag: ”Gud så härligt! Jag är ett med naturen! Varför gör jag inte det här oftare?” En kvart senare tänkte jag: ”Åh fy f-n vad jobbigt det är att sitta på huk hela tiden! Jag har kramp i foten! Och jösses, vad de här förb-de blåbären fläckar av sig! Jag är kissnödig!” Så jag begav mig hemåt igen.

Blåbärsplockarhand

När jag kom tillbaka till Kråkvilan för att plocka upp pappa igen visade det sig till min glädje att Vidde var där! Han har fått två stycken söta små risgryn till tänder i underkäken och jag försökte få ett kort på dem. Men min kamera är alldeles för slö för att kunna ta ögonblicksbilder så ni får tro mig på mitt ord. Vidde var uppenbarligen nästan lika glad över att få träffa Fasse som Fasse var att få träffa Vidde, så en hel del (tandlösa) leenden fick man i alla fall innan han somnade så sött på mammas axel. Bara för att han är så söt så fick han de blåbär jag hade plockat, så får han i sig lite c-vitamin och antioxidanter (och så är det så jobbigt att rensa dem!)

Jag upptäckte förresten att det var längesedan ni fick se några bilder på den lille sötnosen så jag slänger in en bonusbild. Den är från ungefär en månad sedan och det är som vanligt Fasse som är så rolig att man måste skratta.

Mums!

Äntligen kom vi iväg till Smultronstället! Efter några avbrutna försök att slå oss in där tidigare i år, fick jag, Maria och Anette till slut våra glassar. För att inte tala om dregelstunden över bilderna i den överdimensionerade menyn innan man har bestämt sig för vilken bamseglass man vill ha!

Vädret var väl inte helt optimalt (det regnade) men vad spelar det för roll så länge glassen är god - och det var den! Jag bestämde mig för en Cacao och jag kan säga att choklad i alla former var kraftigt representerat i den - och dessutom Bailey's.

En glad nyhet är att Smultronstället kommer att öppna ett vintercafé (våffelstuga) i Norpan i oktober. Enligt uppgift kommer den att ligga i Sandgate-backen ovanför Spången. Vi ses där!

Filmväder

Som ni nog har märkt så tog det inte så lång tid för mitt hår på benen att växa ut efter vaxningen. Och jag hoppas att ni uppskattar att jag inte har vaxat om dem!

I alla fall är mina arbetskamrater (speciellt de som har semester!) tacksamma för att jag låter pälsen frodas och i torsdags passade jag och några till på att gå iväg och fika ... eh, jag menar arbeta på Dahlbergs Café på eftermiddagen. (Vi pratade jobb hela tiden, chefen - jag lovar!)

Vaaaa!! Vem ställde den där glassen på min plats???!

Det kändes synd att slösa bort det varma vädret även på kvällen, så jag och Marie gick till utomhusbion vid Färgargården och såg Mamma Mia. Det är tur att jag sett den förut, för det var så knökfullt att det var svårt att hitta en plats där man såg nedre delen av duken. Men mysigt var det som vanligt!

Det värsta var ju tiden. Filmen slutade strax före midnatt och jag var inte hemma igen förrän tjugo över tolv. Sedan sov jag tre och en halv timme innan jag gick upp 04:15 för att vara på gymmet 06:30. (Om någon för bara några år sedan hade antytt att jag skulle gå upp i svinottan bara för att träna, hade jag nog skrattat ihjäl mig, men det var då det!). Fint väder var det när jag kom dit i alla fall.

Men jag är faktiskt inte den enda intellektuellt utmanade som hänger på låset när de öppnar. Vi är faktiskt en liten grupp på 4-5 självplågare som glatt hälsar på varandra på morgnarna. Jag kan se att de andra tänker (precis som jag): ”Hurra! En till idiot! Jag är inte ensam!” Vartefter fler hurtbullar dyker upp, när antalet överstiger sådär en 6-7 stycken, då slutar man att hälsa på nykomlingarna. Det känns lite som att vara med i en hemlig klubb. Vi kanske borde utveckla ett hemligt tecken oss emellan? Eller låta trycka upp speciella träningstoppar? Eller inte.

Bild-tips

Bara för att jag inte har något annat att skriva om ska ni få ett litet bild-tips här av mig.

Den första bilden är en tidnings gissning 1985 av hur man då trodde att Michael Jackson skulle se ut år 2000, den andra är självklart hur han verkligen såg ut då.

Ni kan läsa mer på http://www.snopes.com/photos/people/jackson40.asp

Semestern är slut - Hurra!

Imorgon ska jag börja jobba igen efter mina två veckors semester. Dessutom ska jag gå upp halv fem så jag kan ta 06:02-tåget och vara på Campushallen före 07:00 och träna lite.

Det är inte så ångestfyllt som det kanske låter. Jag känner att jag behöver komma tillbaka till jobbet för att vila upp mig lite efter dessa hektiska två veckor. För att inte tala om att jag behöver komma igång att träna igen…

För det är ju så att när man har absolut ingen karaktär alls (som jag t ex), då behöver man fasta rutiner och, framförallt, bestämda måltidstider. Jag gick ut hårt till en början och var ganska duktig de första dagarna av semestern, försökte undvika mellanmålen och lyckades faktiskt träna hela två gånger innan det gick åt h-vete. Sedan dess har rått total mat- och träningsanarki.

Dessutom har jag inte råd att vara ledig under (kläd-)affärernas öppettider längre. För jag måste ju erkänna att jag inte lägger ut riktigt alla mina inköp här. Det törs jag inte. Då kommer väl någon snart och kräver att jag börjar gå på mötena med Anonyma Shopaholister (Norrköpingsavdelningen) igen! Pappa t ex. Han är väldigt intresserad av (och lite chockad över) hur mycket pengar jag gör av med på kläder. (Och vem f-n har gett honom adressen hit?)

Så imorgon börjar mitt inrutade jobbliv igen, med regelbundna måltider och regelbunden träning och sedan tänker jag inte vara ledig igen förrän jag (förhoppningsvis) åker till Argentina.