Hoppsan!

Jag får nog dra ner lite på proteinerna, tror jag. Häromdagen när jag skulle gå till och jobbet och låste ytterdörren, hände det här:

Ärligt talat, ska de göra så där?

Det var bara att springa till nyckelsmeden direkt efter jobbet och låta göra en ny nyckel så jag kom in i lägenheten igen. För säkerhets skull lät jag göra två!

Alexa eller inte Alexa?

Jag vet att jag har sagt att jag inte ska köpa några nya handväskor på flera år månader veckor men det var under visst tvång så det räknas inte. Och dessutom var det innan jag upptäckte att Mulberry Alexa fanns i oversize.

Är den snygg eller är den j-ligt snygg?

Jag är så sugen! Så är det ju det lilla problemet med priset. En titt på Mulberrys hemsida avslöjar att den kostar €1000. Nu är det ju visserligen inte mig helt främmande att hosta upp €1000 för en handväska jag vill ha (eller, rättare sagt, €2000 eftersom jag ju naturligtvis måste ha den både i svart och oak!) men med tanke på hur många fake-Alexor som översvämmar marknaden just nu – hur ska då folk veta att just mina väskor är de enda äkta exemplaren i hela Fjärde storstadsregionen? (Ska jag låta trycka upp en t-shirt med texten ”Jag har kvitto från Mulberry – har du?”?) Då kan man ju lika gärna köpa en fake med en gång!

Jag har sett att det är en livlig kommers med Alexor på Tradera, de flesta med största sannolikhet fake. Så länge man inte överstiger priset det skulle kosta att köpa en egen fake från t ex Mirrorbrands eller Handbagsmoon, så är det väl OK att bjuda på en sådan. Jag såg att Brandmust har en fake för $179, vilket borde bli omkring 1100-1200kr, lägg så till några hundringar för frakt så ska man inte betala mer än max 1300-1400kr på Tradera (eller någon annanstans) för att det inte ska bli dyrare än att köpa direkt på nätet. Det finns nog billigare väskor också – jag har sett både $169 och $159 på en del ställen, det slår ner ytterligare åtminstone en hundring på priset. Men det verkar som om Tradera-köparna har ganska bra koll på läget.

Men nu inställer sig ju en fråga att ta ställning till: När nu snart varenda Fjortis-Bella i hela västvärlden går och svänger med en Alexa - falsk eller äkta - vill jag verkligen ha en då? Jag känner att jag nästan redan har börjat tröttna på den. På allhandbagfashion.com (en måste-sajt för oss väsk-fetischister!) kan man hitta mycket trevliga alternativ.

Eller också är det bara att sätta sig ner och vänta på nästa stora fluga: LaRubia-väskan! 

Tekoppar

Igår fick jag hem mina fina tekoppar som jag köpt på Tradera av en trevlig man som heter Hans (han packar väldigt väl!).

Faktum är att jag redan har två uppläggningsfat, 6 djupa tallrikar och 6 assietter i samma servis, därför blev jag naturligtvis angelägen om att få tekopparna också. Tyvärr visade det sig att det var någon annan som också uppenbarligen har samma servis och var (nästan) lika angelägen som jag, så det blev lite budande där ett tag. Men jag vann! 115kr/st stannade de på men det är okej. SMFT! (Smällar Man Får Ta)

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet - Hur kommer det sig att så fort jag berättar att jag har köpt något, så börjar folk prata om något annat?
Exempel från i lördags:
Scen: Min hall
Jag: Titta, den här har jag köpt på Tradera!
Inger (vänder sig till Fatima): Såg du Lyxfällan förra veckan?

Fy, vilket väder!

Usch! Vad gör man en sådan här tråkig dag, när det bara regnar och är grått ute?

Kryper upp i soffan och laddar dvd:n med Stargate SG-1 säsong 8!

(Och bjuder lite på Tradera, förstås!)

Pralindag

Idag gjorde Fatima och jag praliner på förmiddagen.

Som tur var hade jag nästan allt vi behövde hemma.

Tyvärr visade det sig att mitt chokladförråd är lite lågt just nu, så det blev inte så många praliner. Men det gjorde ingenting, det var ändå bara till uppätning.

Det som blev över efter provsmakandet!

Vi testade faktiskt att göra en liten chokladkaka av den tempererade chokladen som blev över och det blev ganska OK.

Efteråt bestämde jag mig för att plantera om några krukväxter innan jag tog fram dammsugaren, så idag har jag faktiskt känt mig riktigt duktig. Fortsätter det i den här stilen kommer jag nog snart att få något pris! Årets hemmafru, kanske?

Nagel-kris

Igår morse körde jag ner handen i väskan efter busskortet och när jag drog upp handen igen såg min tumnagel ut så här:

Alltså, vart tog min nagelförstärkning vägen? Jo, den låg kvar i väskan, visade det sig!

Så kan man ju inte ha det, så idag efter jobbet trippade jag iväg till Emelie för att fixa till den nakna nageln - och de andra också, förstås.

Efter att ha klippt ner naglarna till stumpar - som vanligt! - bestämde Emelie (jag har ingenting att säga till om) att den här gången skulle vi ha gråa naglar med lite glitter på, och så blev det!

Vad tycker ni om min ring, förresten? Det gick bara sådär med min plan att ha stora tenn-ringar på mig, så jag hittade den här i smyckesskrinet - en av ringarna som överlevde utrensningen och försäljningen - och tänkte att den är lite lagom att träna på tills jag kvalificerar mig för stora blaffiga ringar. Jag tycker den är helt okej!

Rena tänder

Idag var jag hos tandhygienisten och fick mina tänder ordentligt rengjorda. Det är inte min favoritsysselsättning, precis, att ligga med huvudet ner och fötterna upp, helt utlämnad åt någon som stoppar en massa metallföremål i munnen på en. Dessutom drivs jag nästan till tårar av ljudet av vad det nu är för tortyrinstrument de använder för att ta bort tandsten. Men det är det nästan värt - det är en härlig känsla efteråt när man känner sig så ren, så ren!

Just nu håller jag på och svälta ihjäl - jag drar mig alltid för att äta efter ett besök hos tandhygienisten, jag vill inte förstöra ren-känslan.

Vad tycker ni - tandblekning nästa gång, kanske?

Imorgon ska jag på mammografi, men det blir inga bilder på det.

Ibland blir jag bara så sugen...

...på spaghetti med ketchup och bacon att jag bara måste ha det!

Det innebär ju att jag måste laga mat själv men det är väl OK – två gånger om året kan jag väl offra mig för min passion.

För övrigt har jag varit duktig två gånger den här helgen. Igår bestämde jag mig för att putsa upp mina älskade gamla Timberland-kängor som blev lite illa tilltygade under Englandsvistelsen.

Efter någon timme med skokräm, impregnering och vaxfett (och en nylonstrumpa, förstås!) blänkte de som små stjärnor igen :-)

Men nu har jag inte tid med er längre. Jag håller på med mitt nyåterupptäckta lekande på Tradera. Jag har redan köpt en vas och har lagt bud på några till (jag håller faktiskt inte på och bjuder på måfå – jag har en plan! Återkommer om det!) och dessutom måste jag hålla ett öga på en typ som är ute efter mina tekoppar! Inte nog med det - vårt eminenta Auktionsverk här i stan har ju börjat med webbauktioner, så jag har några krokar ute där också. Kommer ni och hälsar på mig på fattigstugan sedan? Jag kommer i alla fall att ha en massa fina saker där.

Nylig nostalgi

Jag har inget att skriva om och jag orkar inte svamla ihop något, så jag tänkte slänga in en nostalgitrippsbild i stället, det var ett tag sedan vi hade en sådan.

Nu anser ju jag att det aldrig är för tidigt att börja nostalgisera och en nostalgitripp behöver inte peka bakåt flera sekel för att vara giltig. Det räcker med några år eller, som i det här fallet, några veckor.

Den är från när vi irrade omkring i dimman och letade efter Uffingtons vita häst. Det var visserligen Maries kamera men det var faktiskt jag som tog bilden, så jag anser mig ha åtminstone en viss moralisk copyright till den. Jag är dessutom riktigt stolt över den. Den är inte mer arrangerad än ”Stå där och peka mot huvudet!” men visst ser det ut som om Marie har en liten Anette stående på sin arm! Vad Anette pysslar med, vet jag däremot inte – signalerar till moderskeppet, kanske?

Ringar

Jag har ju lovat mig själv att bli bättre på accessoarer och det gäller ju även smycken. Jag har ju redan köpt ett par nya, fina örhängen, jag byter halsband lite då och då och nu har jag alltså kommit fram till ringar.

Jag är fullständigt urdålig på ringar! Jag tycker de är i vägen, obekväma, fastnar överallt och dessutom lyckas jag alltid slarva bort dem på något sätt. Antingen lägger jag ifrån mig dem på handfatet när jag tvättar händerna och går ifrån dem eller också åker de av när jag tar av mig handskarna/vantarna men för det mesta glömmer jag att ta på mig dem.

Häromdagen hittade Sandra och jag ett par av mammas nipper-ringar och jag tänkte att nu ska jag träna på att ha ring. Om jag skulle råka slarva bort dem är det ju inte samma katastrof som om jag råkar slarva bort en diamantring, eller hur? Dessutom är de så pass klumpiga att jag borde märka att de är borta direkt i stället för efter ett par timmar (eller längre!).

Igår bestämde jag mig alltså för att ha en av ringarna på mig till jobbet för att försöka träna in en vana. För att inte som vanligt glömma att ta på mig den innan jag gick hemifrån, lade jag listigt ner båda ringarna i väskan kvällen innan. Där låg de sedan hela gårdagen och hela natten och hela dagen idag fram till kl 15 när jag kom på att jag ju skulle ha dem på mig. Jag tog alltså på mig en av ringarna (båda på en gång blev en för stor omvälvning – man får börja lite smått!) och hade den på mig i lite drygt en timme, tills det blev dags att gå hem och det blev för klumpigt när jag skulle ta på mig handskarna. Då tog jag av den och lade ner den i väskan igen.

Men... en hel timme! Nu är jag på gång i alla fall. Nu ska jag bara försöka komma ihåg att ta den på mig imorgon också – det kanske blir hela två timmar då!

Film-mysterium

Nu är ju inte det här någon nyhetssajt, det hoppas jag att ni har insett. Har jag ingenting att skriva om så skriver jag inte något! (Nåja!) Men i alla fall... Jag fick med mig ett nytt elakt virus hem från England och har återigen legat utslagen nästan en vecka. Jag fattar inte – jag har ju nyss varit sjuk!!! Det har aldrig hänt tidigare i världshistorien att jag har varit sjuk två gånger på ett år, för att inte tala om två gånger på lite drygt en månad! Någonting är fel!

Men enligt doktorn är det helt normalt och dessutom är det normalt att det var en ovanligt seg förkylning den här gången. ”Det är sån't som går nu!” Jag tycker inte det är normalt! I lördags var första gången jag inte har haft ont i halsen sedan förrförra torsdagen! Ont i halsen i över en vecka - låter det normalt? Men tydligen är det så. En liten, liten tröst är att jag var inte ensam. Av oss tre som var i England blev både Marie och jag sjuka, men Anette klarade sig tydligen helt utan men. Orättvist är bara förnamnet!

Men som ni förstår har det inte hänt något den senaste veckan att rapportera om. Det händer inte så mycket på min soffa. Det mest dramatiska som hände under hela veckan var när jag kände mig tillräckligt pigg för att sitta uppe en stund utan stöd i fredags och tänkte fira det med att titta på Övertalning på dvd (ni vet – den utspelar sig ju till större delen i Bath!) och upptäckte att den var spårlöst försvunnen! Någon har tydligen ”lånat” den och ”glömt” att lämna tillbaka den. Som vanligt! Det var droppen! Aldrig mer att jag lånar ut så mycket som en knappnål till någon!

Englandsturné, del 6 – Återtåget!

Efter alla ursöta små byar och städer vi har sett (Bath icke att förglömma) var faktiskt Oxford lite av en besvikelse. Inte speciellt vackert förutom några hundra kvadratmeter precis i mitten, i övrigt som vilken engelsk stad som helst. Vi hade inte speciellt mycket tid på oss heller. Vi gick en tvåtimmarsrundtur – under vilka två timmar vi rörde oss cirka hundra meter – med den tydligen obligatoriske åttioårige guiden, bl a besökte vi Jesus College, som var väldigt vackert.

Det jag tyckte var mest intressant var ingången till personaltoaletterna på Bodleian.

Faktum är att vi lyckades hitta en svag, men dock länk mellan Oxford och Jane Austen! Hon lär ha gått i skola här en kort tid och hennes pappa och några bröder studerade här.

Sedan var det bara att kasta sig iväg till bilen och åka i två timmar på tråkiga motorvägar tillbaka till Stansted.

Vi slarvade bort Anette vid kontrollen på Stansted eftersom hon hade en nyinköpt honungsburk i handbagaget som hon trodde var tom men som visade sig innehålla – tro det eller ej – honung. Som tur var hittade vi henne vid gaten efter några timmar. (Anette tror att våra ”kusiner” i yttre rymden kan ta över våra hjärnor kosmiskt via mobiltelefonen. Jag tror i alla fall att det är så eftersom jag inte kan komma på någon annan anledning till varför hon aldrig har mobilen på så man kan nå henne och berätta var man är vid sådana här tillfällen.)

Efter det – Skavsta...

...och sedan hem för att mötas av en mystisk översvämning i köket!

”Hemkomsten är resans belöning”, sa Anette när vi satt i bilen på väg mot Stansted. Vi vet inte vem som sade det (förutom Anette) men det måste har varit en klok människa. Hur roligt det än har varit och hur mycket vi än har sett och gjort, så är ändå det bästa att komma hem igen. Trots mystiska översvämningar i köket!

Och det var slutet på den resan!

Englandsturné, del 5 – Äntligen Chawton!

Det är varje rättrogen Austenits plikt att åtminstone en gång i livet vallfärda till Chawton Cottage och nu var vi äntligen på väg!

Efter en stunds irrande omkring på näpna små gröna tunnelvägar, kom vi till slut till Alton, där vi åt frukost på ett mysigt kafé. Jag klämde in lite shopping medan vi väntade på att det skulle bli dags att åka till Chawton. Jag köpte lite blandade skärp och halsdukar på New Look – väldigt billigt!

Det här skärpet köpte jag för £2 och fick beröm för det redan en halvtimme senare när vi betalade inträde till Chawton Cottage.

Äntligen! (OBS! Skärpet!)

Vi spenderade ett par lyckliga timmar i huset och i trädgården, för att inte tala om ett stort antal pund i giftshoppen (dock inga fler Mr Darcy-nyckelringar) innan vi ansåg att vi fått tillräckligt stor dos av Jane Austen. Dvs tills Anette och jag hade fått tillräckligt stor dos. Jag måste säga att Marie – som inte är på långa vägar lika Austeniserad som vi – visade ett oändligt tålamod med våra hänryckningar och våra plötsliga infall att åka tio mil extra bara för att titta på en sten som Jane eventuellt en gång hade vilat sig mot! För naturligtvis - när vi lämnade Chawton – tyckte vi att det var värt besväret att åka en extra sväng till Steventon för att se kyrkan där Jane Austen döptes och hennes pappa var kyrkoherde.

Vägen till Steventon var extra pittoresk.

Kyrkan var tyvärr stängd men omgivningen var vacker.

Efter Steventon åkte vi till Whitchurch och åt lunch men eftersom de inte tog kort var jag tvungen att hämta ut pengar ur bankomaten för Hobbitar.

Vi lyckades utveckla en förkärlek för vita hästar inkarvade i sluttningar under resan, så det var tur att vi inte var så långt från Uffington, där Ur-vita hästen finns!

Tyvärr lade sig dimman som en våt filt över landskapet, så vi lyckades aldrig få se den på avstånd men vi traskade 800 meter uppför sluttningen och tittade på den på nära håll.

Sedan traskade vi ner igen och åkte till Oxford.

Vi lyckades hitta ett ledigt rum på The Holly Bush på gångavstånd från centrum. (Som vanligt lyckades vi med konststycket att missa en Quiz Night – de skulle ha en kvällen efter!)

Det står Bed & Breakfast men vi fick ingen breakfast. (Faktum är att vi inte lyckades hitta ett enda ställe på hela resan där frukost ingick, med undantag för första natten.)

Det var inte direkt 5-stjärnigt men det var billigt! Fönstret högst upp var vårt rum.

På kvällen gick vi till Brasserie Gerard och åt och drack gott!

Fortsättning följer...