Utdrag ur en Maraton-supporters liv

Idag var jag på Stockholm Marathon och uff! så jobbigt det var!

Nej, jag har inte sprungit, alltså, (Herreguuuuud, var lite realistiska, va!) utan jag var uppe för att heja på Conny när hon sprang.

Jag åkte upp till Stockholm på morgonen och blev mött av Lena på bussterminalen. Vi bestämde oss för att åka direkt till Östermalms IP och se om vi lyckades hitta Conny där.

Det var ju inte bara vi som var på väg dit, verkade det som.

Men vi lyckades faktiskt hitta henne där, iförd sitt specialbeställda linne.

Vi bestämde att vi skulle ses igen efter halva sträckan på Gärdet, där det enligt hemsidan skulle vara så lite folk så vi fick en chans att se varandra. Sedan var det dags för henne att gå till startplatsen, så Lena och jag bestämde oss för att dra oss neråt stan för att sysselsätta oss på det sätt vi kan bäst.

Efter knappa två timmars fikande och tittande i affärer tog vi tunnelbanan till Karlaplan och därifrån vidare mot Lindarängsvägen där vi hade bestämt oss för att stå. Då upptäckte vi att det inte alls var så lite folk som hemsidan påstod – tvärtom! Dessutom hade Conny sagt att hon skulle springa på högra sidan och vi befann oss på vänster sida med en oerhörd massa hurtbullar emellan.

Så vi fick göra en tjurrusning över till andra sidan och lyckades faktiskt utan att springa omkull - eller bli omkullsprungna av - några löpare!

Sedan började vi spana! Helt plötsligt såg alla löpare likadana ut och dessutom sprang de så snabbt att de nästan var suddiga. Jag hade gel med mig åt Conny och nu började jag oroa mig för att vi hade missat henne. Jag vände mig om till Lena och skulle precis säga ”Vi har nog missat henne!” när jag hör någon ropa mitt namn. Och mycket riktigt, där kom Conny kutande!

Och sedan var hon förbi!

Jag fick springa efter henne för att lämna över gelen, så man kan faktiskt säga att jag också har sprungit i Stockholm Marathon! Fast bara tio meter.

Sedan tog Lena och jag ytterligare en sväng i några affärer och åt en lite sen lunch på en trevlig Thai-restaurang. När vi satt och väntade på maten så sade vi ”Tänk, Conny springer fortfarande!” - lite förundrat sådär.

Efter maten var det dags att dra sig mot Östermalms IP igen för att gratta Conny efteråt. Och där stod hon och såg alldeles oförskämt pigg ut!

Hon sprang på 4.38.22!!! Jag menar !!!!!?!!

(Lena och jag undrade just om vi skulle klara av att springa 60 meter i den takten.)

Jag hade tänkt stanna till sena kvällen men vid det laget var både Lena och jag totalt slut, så jag beslöt att gå till Centralen och köpa tågbiljett hem istället.

Jag tror jag kommer att ha träningsvärk imorgon.