Tradera

Det är ju så att jag har upptäckt Tradera! Eller återupptäckt Tradera, ska jag väl säga, eftersom mina inloggningsuppgifter visade sig vara från 2001! (Det tog ett tag att komma ihåg lösenordet jag hade då!)

Men, i alla fall, nu när jag har återupptäckt det har jag även återupptäckt hur roligt det är. Egentligen gick jag in där för någon månad sedan för att söka efter något – jag har glömt vad – som jag visserligen inte hittade men jag hittade en hel del annat i stället. Jag hade många lyckliga stunder med mina budgivningar innan jag däckades av min förkylning och jag tänker snart komma igång med det igen. Hittills har jag bl a köpt en jättesöt vas...

Den kostade 149+37

...och en trevlig liten skinnväska...

121+40

(Nu börjar jag snart faktiskt fundera på om jag inte har alla svarta väskor jag behöver. Jag får välja en annan färg nästa gång!)

...och idag fick jag hem mina fina Whyredboots.

510+47

Dessutom har jag faktiskt fått ett omdöme av en av säljarna: Jag är en ”mycket trevlig köpare som rekommenderas varmt” - det ni!

Nu ska jag ju snart åka bort någon vecka men när jag kommit hem ska jag nog börja leka på Tradera på allvar.

Vi får se om jag t o m uppgraderar mig till säljare någon gång i framtiden (till Myrornas och Erikshjälpens stora förlust) men än så länge nöjer jag mig att köpa.

Och – jag har just fått mail från Auktionsverket att de också har börjat med webbauktioner. Jag får nog gå ner på halvtid!

Valmakt!

I morse var jag och utövade min medborgerliga makt (naturligtvis iförd mina nya örhängen!). Jag hängde väl inte direkt på låset på vallokalen kl 8 men jag var där ganska tidigt. Det är lite speciellt att rösta på valdagen, tycker jag, och jag gillar att bli antastad av de olika partiernas representanter som vill ge mig sina valsedlar när man är på väg in i vallokalen. Jag tar emot alla valsedlar jag blir erbjuden och sedan går jag och plockar till mig dem som jag inte har fått ur stället inne i vallokalen innan jag går bakom skynket för att stoppa ner de rätta valsedlarna i kuverten. Inte för att det är speciellt hemligt med hur jag röstar utan för att det är så man ska göra!

Tyvärr visade det sig, när jag följde den snitslade banan till vallokalen, att det bara var en partirepresentant (Vänsterpartiets) som var morgonpigg nog att vara på plats när jag kom, så jag fick plocka ur alla de andras valsedlar ur stället alldeles själv. (Dålig stil, tycker jag!)

Det är viktigt att rösta! Annars har man ju absolut ingen rätt att gnälla under fyra års tid om det skulle visa sig att "fel" parti (block) vann och kan inte klappa sig på ryggen och känna sig duktig om "rätt" sida vinner.

Så nu är det bara att sätta sig ner och vänta på valresultatet! (Jag orkar inte sitta uppe under valvakan. Jag nöjer mig med att få höra det till leda på radion i morgon bitti!) Skönt att det snart är över för den här gången. Jag tror inte jag hade stått ut med att höra mer tjafs och valfläsk från samtliga politiker. Tack och lov att det är fyra år kvar till nästa val!

Dold förmögenhet?

Idag när jag var på stan hade jag med mig en liten påse med byrålådsguld (ni vet, gamla vigselringar och armband m m man ärvt under åren och som man aldrig skulle komma på tanken att använda). Jag har sett annonserna nu en längre tid att guldpriset är rekordhögt och att man kan byta ut sitt gamla guld mot pengar och alltså tog jag med mig lite blandade smycken till Guldkompaniet.

Det visade sig vara en hel del pengar som bara låg och tog upp plats i byrålådan. Jag fick 8300kr i kontanter och så passade jag på att skaffa mig ett par nya örhängen också. Dem tänkte jag ha på festen ikväll. Vad tycker ni? Fina, va?
Förutom örhängena hade jag inte ett dugg med mig hem från stan (jag lovar!). Jag hann helt enkelt inte handla någonting. Däremot åkte Vidde och jag rulltrappa 29 gånger. I sträck. Det var jättekul! Tyckte Vidde.

På vägen hem från jobbet...

Det har inte blivit så mycket uppdaterat på senaste tiden med förkylningar och nytt jobb osv, så jag bjuder på en stämningsfylld bild på hur det brukar se ut när jag traskar hem från bussen om dagarna ... i regnet! (och oftast utan paraply)

Bara så ni vet...

Heartstone

Nu har jag läst igenom boken en första gång och tänkte dela med mig av mina intryck.

På det hela taget tyckte jag att den var bra. Spännande förstås och inte ett dugg förutsägbar när det gäller. Jag avskyr när man räknar ut allting långt före huvudpersonerna och sedan får sitta och reta sig på att de är så korkade resten av boken. Men inte här, jag blev i alla fall lite överraskad och det är alltid roligt. Som vanligt är det väldigt lätt att dras med i berättelsen, en anledning till att jag gillar de här böckerna. (I och för sig gjorde jag misstaget att läsa en Dan Brown för inte så länge sedan och efter det framstår Kalle Anka-pocket som Litteratur med stort L!)

Några små klagomål har har jag dock och ett av dem gäller det jag var mest rädd för, nämligen upprepningen. Man tycker ju Matthew borde ha lärt sig vid det här laget att inte bara rusa in och försätta sig i farliga situationer och hans legendariska envishet börjar mer ta formen av besatthet. Ibland påminner han nästan lite om Den Korkade Blondinen Med De Stora Brösten i min ungdoms skräckfilmer – hon som aldrig lär sig att inte gå ner i den mörka källaren bara för att hon hör konstiga ljud där nerifrån.

En annan sak är att jag alltid har tyckt att han gör sig bäst i London och nu är han återigen ute och reser, den här gången till, bland annat, Portsmouth. På något sätt känns det lite spretigare så fort han lämnar London. I både Revelation och, framförallt, Dark Fire känner man verkligen att man är med och klafsar genom Londons gator med honom och man praktiskt taget känner lukterna men i både Sovereign och Heartstone känns det lite splittrat. Det kanske är själva resandet jag har problem med, jag tyckte Dissolution var ganska väl sammanhållen men där är han i och för sig på samma plats hela tiden, även om det inte är London. I Heartstone hattar han tyvärr fram och tillbaka som en flipperkula.

Dessutom börjar jag bli hjärtligt trött på sir Richard Rich! Han dyker upp som gubben i lådan stup i kvarten och det är uppenbart att han kommer att fortsätta att göra det så länge serien fortsätter. Han är dessutom så endimensionell att det nästan blir löjligt! Jag hade hoppats på att han skulle bli avrättad snart men enligt Wikipedia överlever han Henry med över tjugo år.

Det är ingen liten tunn volym, precis! Den går lös på 634 sidor och är alltså nästan hundra sidor tjockare än Revelation. Ingenting för en pendlare, alltså. Och det är inte att rekommendera att försöka läsa den i badkaret! Fortsätter de i den här stilen - att varje ny bok måste vara tjockare än den senaste - får de nog montera på hjul och ett utdragbart handtag på nästa.

Men har man bara starka armar och är geografiskt outtröttlig, så är den verkligen att rekommendera!

Den har kommit! :-D

Äntligen är den här; den hett efterlängtade senaste episteln om Matthew Shardlake, Esq. - Heartstone! Det här har jag väntat på med illa återhållen otålighet sedan 2008 (april, om jag inte missminner mig), när Revelation kom.

Jag förbeställde den för jag vet inte hur länge sedan och Amazon verkar ha fullföljt sitt löfte att packa och skicka iväg den så fort den kom ut från tryckpressen. (Faktum är att jag fick avin redan i måndags, men jag var inte i stånd att sitta upp utan stöd då – för att inte tala om att ge mig av till affären för att hämta ut den – så den fick ligga tills idag när jag testade lite försiktigt om jag orkade gå de c:a 500 meterna till affären utan att rasa ihop. Det gjorde jag, så tänkte testa samma sträcka för att ta bussen till jobbet imorgon.)

Nu är det lite med bävan jag plockar upp den för en första genomläsning: tänk om jag blir besviken! Det är i alla fall den femte i serien och alla författare har en tendens att börja upprepa sig vid det laget, framförallt om de har pressen av höga förväntningar på sig (vilket Sansom definitivt har!) i kombination med pressen från förlagen, som naturligtvis hoppas på att kunna hösta in massor av trevliga pengar och förmåner som en bestseller producerar. Det kan då lätt hända (har jag märkt) att en författare hafsar ifrån sig nästa verk i ren panik och sedan är fallrepet ett faktum. Inte för att Sansom på något sätt verkar jobba snabbt. Det är, som sagt, två och ett halvt år sedan sist så han borde ha haft gott om tid på sig att knappa fram något godtagbart. Och han har ju uppenbarligen klarat pressen förut.

Men nu har jag inte tid med er längre. Jag har en bok att läsa! Återkommer kanske med en recension längre fram.

Usch...

...vad allt känns trist just nu!

Det verkar vara kanonväder ute och här ligger jag och hostar och snörvlar. Det är inget kul!

Jag har ungefär en timme tre gånger om dagen när Panodilen precis börjat verka (som nu), som jag känner mig skapligt pigg och orkar sitta uppe en stund, resten av tiden vill jag bara sova. Jag orkar inte ens se på TV!

Så nu vet ni varför om jag inte orkar uppdatera på några dagar.

Snörvel!

Dags igen!

Då verkar det som det var dags för höstförkylningen, då! Helt plötsligt igår kväll började det göra ont i halsen och i morse kändes den (halsen, alltså!) som ett öppet sår. Dessutom har jag börjat hosta också och det är inget kul, kan jag meddela!

Jag var nämligen och tränade Core-boll på lunchen i måndags. Jag tänkte att jag ville träna något som var lite lugnt och inte gjorde min nack-sträckning (heter det så?) värre. Core-boll, tänkte jag, det är lagom för mig! Bålstabilitet är ju mitt mellannamn. Och dessutom är det ju bara en halvtimme!
Kommer ni ihåg Sergeant Foley från En officer och gentleman? Han jobbar numera som Core-instruktör, bara så ni vet! Han hade lite listigt klätt ut sig till kvinna och låtsades vara någon annan, men mig lurar han inte! Det var ett jättetufft pass och följaktligen har jag rejäl träningsvärk i magmusklerna, vilket inte är att rekommendera om man ska hosta! Eller skratta, för den delen, men jag försöker undvika det så mycket som möjligt!

Jag har i alla fall lyckats vara på jobbet idag och har smörjt in mig rikligen med handdesinfektion för att undvika att smitta alla mina arbetskamrater (Sådan är jag!) och så hoppas vi att det går över fort, så jag kan träna igen.