Ögonfägnad

Häromdagen grävde jag djupare än vanligt i badrumsskåpet och råkade hitta några gamla kontaktlinser som låg och gömde sig där. De är en kvarleva från när jag fick för mig att skaffa linser för några år sedan och testade en massa olika typer av linser för att hitta rätt sort för mig. Till slut hittade vi en typ som passade mina ögon, problemet var bara att jag inte såg något med dem. Jag har nämligen ”bara” brytningsfel och ser ibland bättre med och ibland bättre utan glasögon. I stället för att ibland se suddigt och ibland mindre suddigt, såg jag med linser suddigt hela tiden, vilket inte direkt var någon förbättring. Så jag avbröt testförsöken och resignerade mig till ett fortsatt liv med samma tråkiga glasögon som jag har haft i åratal (mitt synfel ju ändras inte – mitt enda hopp att få skaffa lite modernare glasögon står till den översynthet som lär ska komma med åldern!). Men så hittade jag ju några linser som låg och skräpade och fick för mig (i ett anfall av senilitet, antagligen!) att jag skulle använda upp dem innan bäst före-datumet som är maj 2011.

Det tog närmare en halvtimme att sätta in dem och sedan upptäckte jag ju genast att allting blev suddigt så jag bestämde mig för att plocka ut dem igen. Det tog säkert en halvtimme det också – att få ut den ena linsen alltså, den andra fick jag inte ut överhuvudtaget. Till slut var jag ju tvungen att gå till jobbet, så jag trevade mig dit (jag fick knipa med ena ögat hela vägen) och fick fortsätta försöken att gräva ut linshelvetet där. Det tog ett tag men med hjälp av en arbetskamrat lyckades jag i alla fall få ut den utan att hela ögat följde med. Just nu går jag omkring med ett lagom blodsprängt öga och minst två personer har redan frågat mig om jag har gråtit.

Tjusigt, va? De kvarvarande linserna åkte i soppåsen, så jag inte blir senil och får för mig att använda dem igen.