Kameliadamen

 
Det kan vara svårt att tro att en föreställning som i princip består av två män som pratar på en scen skulle visa sig var den bästa teaterupplevelsen på mycket länge - men så är det. 

Igår var det Kameliadamen som förtrollade fullständigt med lysande skådisar som trollband från första stund till sista. Även scenografin (tre stolar och en kub) var perfekt och musiken mellan scenerna förhöjde stämningen. Teater när det är som bäst!

Så även om Östgötateatern nu i elfte timmen verkar ha sett ljuset på vägen till Damaskus (här är vi inte rädda för att blanda metaforer), så tillhör mitt hjärta helt och fullt Riksteatern nuförtiden. 

 
"Två timmar inkl. paus" stod det i programmet men det kändes som fem minuter (till skillnad mot Larm! Blint seende. Blinda ser. som kändes som att jag skulle vara tvungen att ta livet av mig för att det skulle ta slut!)

Själva pausen kändes som vanligt som två minuter men omelettsnitten var faktiskt ganska god.

Och trots att vi hade varit duktiga och beställt och betalat i förväg så blev det lite trångt, framförallt bakom Maria, när alla som inte hade beställt i förväg skulle försöka hinna köpa något innan tredje ringningen.