Basket-jinx

Nu är det officiellt - jag är en jinx! I alla fall för sporten - och framförallt basketen - i stan. Jag såg så mycket fram emot att gå på basket igen efter ett uppehåll på ett par månader år. Och det har ju gått så bra för Dolphins, de har ju varit praktiskt taget oslagbara under hela mitt basket-uppehåll.

Så jag såg fram emot att se dem vinna igen. Och hade letat fram min Dolphins-halsduk dagen till ära.

Allt var perfekt, även den obligatoriska varmkorven!

Idel glada miner, alltså! Och eftersom vi satt precis bakom Borås spelare passade jag på att vifta med min halsduk så ofta jag kunde.

Och det såg verkligen lovande ut till en början. Dolphins inledde med 10-0 och efter den första halvan av matchen ledde de fortfarande, om än inte helt betryggande.

Men under pausen måste ryktet ha nått spelarna att jag var där, för när de kom tillbaka började de spela som krattor! De missade skott, tappade bollen, snubblade på sina egna fötter och drog på sig foul efter foul.
 

Så naturligtvis förlorade de matchen! Jeanette försökte trösta mig med att det bara var med fyra poäng men det var en klen tröst. 

Och nu är jag väl portad från all sport i stan på livstid. Och blir de inte svenska mästare i år också (efter tre år på raken när jag inte har sett en enda match) får jag väl flytta från stan helt. Jag kanske ska flytta till Linköping och börja heja på LHC - för att ge Vita Hästen en chans att avancera...?

Bengt Lindström

 
Idag gjorde Kulturföreningen en utflykt till Galleri Sander och Bengt Lindström-utställningen där.

Jag måste erkänna att jag inte visste mycket om honom innan men vi fick en intressant guidning av galleriägaren. Nu vet jag att Bengt Lindström är en av våra svenska konstnärer som är mest känd internationellt och som tjänade stora pengar på sin konst redan under sin livsstid. (Ingen svältande konstnär på en vind i Paris, där inte...).

Och det var väl en himla tur att han tjänade så bra med tanke på hur mycket oljefärg det gick åt till hans konstverk. De är inte bara stora, utan tunga också. Den på bilden ovanför väger 55 kilo!

 
Och den vävda mattan gick inte av för hackor, den heller! Det är ingenting för en vägg i en vanlig villa eller lägenhet!

 
Jag gillade nog litografierna bäst. Och om jag någonsin får 7 rätt på travet kanske jag har råd att köpa en också.

Men jag köpte faktiskt inget, inte ens en dalahäst i Bengt Lindström-färg...

Blåst på semestern

 
Jag har en hel del kul(tur)-aktiviteter inbokade framöver och först ut i kväll var Blåst på semestern. Tyvärr var vi en reducerad skara - det var influensa på Skånegatan, så Maria och jag fick klara oss själva.

Vi grundade med att äta lite god mat på Meze. Jag var fortfarande mätt efter lunchen men lyckades klämma i mig fyra rätter (och en efterrätt) i alla fall.

Föreställningen visade sig vara interaktiv teater som var riktigt rolig. Det är alltid kul när publiken är med på noterna - och det var vi.

Det fanns både mat och alkohol att köpa i baren men vi var för mätta för något annat än lemonad.

Själva föreställningen var bara en timme och sedan blev det en rask promenad hem i snöyran.

Nu är det vinter igen!

Sushi-stund

Jag börjar känna mig liite trött på att leva livet bland svarta sopsäckar, framförallt som jag inte har en aning om vad som finns i dem! Hela helgen har gått åt att dra ut säck efter säck på balkongen, öppna dem för att se vad som finns i och sen tejpa ihop dem igen och skriva på tejpen vad som finns i.

Det kanske inte ser så ut men jag har faktiskt kommit väldigt långt, bara det att jag kan se tv:n igen är ett enormt framsteg.

Så, jag unnar mig lite sushi innan jag fortsätter kolla säckarna.

Och inte en mal i sikte på en vecka! Peppar, peppar! Hoppas det fortsätter så. Men jag tänker inte pusta ut helt förrän tidigast december 2024...

Cabana

Till min stora glädje hade det kommit en ny kollektion nagelfärger lagom till mitt besök idag. Som vanligt var det tre st ganska snygga färger och tre mesiga.

Jag fastnade för läckert gulaktiga Cabana.

De är så nya att jag enligt uppgift är den första i Sverige som har den här färgen på naglarna!
 

Den känns lite vårig, eller hur!

Maljaktsuppdatering

Om någon undrar så kan jag berätta att maljakten fortgår. Varenda ledig stund går jag igenom de svarta sopsäckarna med kläder och textilier (på balkongen) och synar, skakar och borstar allt innan jag antingen lägger det i en plastback eller i en ny sopsäck. På det sättet vet jag att åtminstone de plaggen är malfria.

Jag har även inhandlat malfällor från Anticimex - de ser ut så här:

 
...och verkar faktiskt riktigt effektiva. Det har fastnat några (totalt fem st) malar i tre av de fyra fällorna. Så här ser det ut:

De är faktiskt ganska små, så jag hoppas det är bebisar som inte hunnit lägga några ägg än...

Men sedan har det faktiskt varit ganska lugnt. Inga fler malar i fällorna och jag har bara sett ett "fladder" de senaste tre dagarna, så Peppar, Peppar - det kanske är på rätt väg. Håll tummarna!

Bok- & poddfestivalen 2024

 
Nu har jag skaffat mig lite läsning för ett tag framöver. Den andra Bok- & poddfestivalen gick av stapeln och jag vågade livet och lårbenshalsar för att ta mig dit via isgatorna.

 
Som tur var kom jag dit helskinnad och Ullis och jag inledde med att återknyta en bekantskap från förra året, nämligen Erica Rockborn, deckarförfattare och LiU-kollega.

 
Det var ett otroligt fullmatat program i år och jag insåg från första början att jag inte skulle hinna med allt jag egentligen ville göra, så det fick bli att sovra ordentligt och välja ut några få måsten, som t ex författarsamtalet med Andrev Walden.

Det var mer än dubbelt så många besökare i år som förra året och alla ville tydligen se Andrev, så Hemeryck-salen blev snabbt fullsatt och väldigt många fick se det på en skärm utanför salen. Ullis och jag lyckades dock klämma oss in, som tur var.

Det var väldigt intressant att höra vad han hade att säga (trots att Mats Granlund är en tråkig och oinspirerad intervjuare. Tur att Walden tog över kommandot när det behövdes!)

Efteråt ställde vi oss i kön för att köpa hans bok och få den signerad. Enligt uppgift från en i personalen så var hans signeringskö längre än Majgull Axelssons!

Ulrika fotade när han signerade åt mig också men hon måste ha gripits av stark affekt för de fotona var så suddiga att de inte gick att använda.
 

Men... Mission Accomplished! Nu är vi båda ägare till var sitt signerat exemplar av hans bok. Den ser jag fram emot att läsa!

Efter Waldens signering smög vi in i Hemerycksalen igen för att lyssna på slutet av Daniel Hermansson föredrag om Historiepodden.

Det visade sig att han har en bok om antika fältherrar, bl a Julius Caesar, så den köpte jag naturligtvis också (och fick signerad med en liten romare...)

 

Det var, som sagt, ett ganska späckat program de hade knåpat ihop, så det fanns inte mycket tid till att gå runt och mingla med utställarna/författarna men vi hann med ett kort snack (och en selfie!) med Eva Moberg och Erica Eklund i alla fall.

Eftersom vi hade varit där från kl 10:30 och det skulle hålla på till kl 15, så hann man ju bli lite hungrig. När Ulrika gick iväg för att lyssna till Henrik Johnsson gick jag iväg för att hitta något ätbart. Efter att ha stått i världens jättekö till Bistron i 20 minuter fick jag veta att både räkmackorna och ostmackorna var slut och att det kunde ta upp till en halvtimme - kanske längre - innan de fick upp några fler. (Räkorna skulle tydligen tinas först!) Ingen verkade ha informerat köket eller serveringspersonalen hur många biljetter som var sålda för de verkade helt tagna på sängen av anstormningen...

Istället begav jag mig ut på en farofylld promenad till Knäppingsborg och Tinas Café och köpte te och en salami-briemacka där. De avnjöts under slutet av Henrik Johnssons föredrag. (Och de kostade hälften av vad de hade kostat om jag hade handlat inne på Louis DeGeer.) 

Östergötland och Birgittastiftelsen var där och informerade om sina verksamheter från Bistroscenen. Bl a berättade Mikaela Radakovic Kjäll om boken Det förtrollade Östergötland – Folktro och sägner då och nu, som jag förstås var tvungen att köpa. Vi kom underfund med att vi kommer att ses igen 4/3, när Mikaela ska hålla ett föredrag om ”Magiska landskap och dess förbjudna platser. Spökhistorier och andra berättelser omkring Löfstad slott” på Föreningen Gamla Norrköping. (Förhoppningsvis hinner jag anmäla mig innan det blir fullt. Det hann jag inte till föredraget nu på måndag! 😢)

Det var även två andra personer - vars namn jag genast glömde bort! - där från Östergötlands museum och Birgittastiftelsen och berättade om Klosterområdet och Klosterkyrkan i Vadstena. Nörden i mig var i sjunde himlen och naturligtvis fanns det böcker att köpa också!

Vi hann med ett snabbvarv bland utställarna och lyssnade till några fler författarsamtal innan det var dags att gå därifrån. Det var ju lite si och så med maten så vi var båda lite sugna vid det laget. Av någon anledning hamnade vi på Macdonalds, där jag - med undantag för ett besök på Macca's i Santiago 2019 - inte har varit på närmare tio år. Och det har hänt en hel del under de tio åren! När jag var där senast stod man i kö till kassan och beställde och betalade när man kom fram till en person. Nu ska man tydligen beställa och betala via en app eller terminal och sen gå och hämta sin mat när ens nummer kommer upp. Nu kom ju mitt nummer inte upp och jag fick inte kvitto, eftersom terminalen krånglade (Det var inte jag som gjorde fel, jag har Ullis som vittne på det!), så jag var ändå tvungen att gå fram till hämtningsdisken och tilltala en riktigt person. Men det ordnade sig, jag fick mitt meal till slut. En sak hade dock inte ändrats på tio år - milkshakemaskinen var fortfarande trasig, precis som varje gång jag har varit där sen 90-talet! Det kändes både sorgligt och tryggt på samma gång...

Jag försökte mig på en selfie men kommer nog inte upp i selfie-mästaren Ulrikas klass på långa vägar!

Sen var det dags att åka hem med bokskörden för den här gången. Frågan är bara vilken jag ska börja med...

Malpåsar

Malbekämpningen fortgår! Så här ser det ut i mitt vardagsrum för tillfället. I princip allt jag äger som är tyg eller tygrelaterat ligger nerpackat i antingen plastbackar (det är sånt som har varit i minusgrader på balkongen eller som jag har gått igenom med förstoringsglas) eller i plastpåsar eller -säckar (sånt som ska gås igenom noga). För säkerhets skull öppnar jag säckarna och påsarna på balkongen, utifall det skulle flyga ut en mal.

Men nu tror jag i alla fall att jag har hittat "boet", alltså ursprunget till malangreppet - min gamla Amerika-koffert där mattan låg. Den har nu tvättats ur med ättiksprit och vinäger (som sägs vara mal-äggs och mal-larvers bane) och den ska nu bevakas noga, så det inte sker några fler utbrott.

Jag har i alla fall inte märkt några fler "fladdrisar" på ett tag, vilket jag tolkar som ett tecken på att mal-populationen minskat markant. Håll tummarna!