Filmväder

Som ni nog har märkt så tog det inte så lång tid för mitt hår på benen att växa ut efter vaxningen. Och jag hoppas att ni uppskattar att jag inte har vaxat om dem!

I alla fall är mina arbetskamrater (speciellt de som har semester!) tacksamma för att jag låter pälsen frodas och i torsdags passade jag och några till på att gå iväg och fika ... eh, jag menar arbeta på Dahlbergs Café på eftermiddagen. (Vi pratade jobb hela tiden, chefen - jag lovar!)

Vaaaa!! Vem ställde den där glassen på min plats???!

Det kändes synd att slösa bort det varma vädret även på kvällen, så jag och Marie gick till utomhusbion vid Färgargården och såg Mamma Mia. Det är tur att jag sett den förut, för det var så knökfullt att det var svårt att hitta en plats där man såg nedre delen av duken. Men mysigt var det som vanligt!

Det värsta var ju tiden. Filmen slutade strax före midnatt och jag var inte hemma igen förrän tjugo över tolv. Sedan sov jag tre och en halv timme innan jag gick upp 04:15 för att vara på gymmet 06:30. (Om någon för bara några år sedan hade antytt att jag skulle gå upp i svinottan bara för att träna, hade jag nog skrattat ihjäl mig, men det var då det!). Fint väder var det när jag kom dit i alla fall.

Men jag är faktiskt inte den enda intellektuellt utmanade som hänger på låset när de öppnar. Vi är faktiskt en liten grupp på 4-5 självplågare som glatt hälsar på varandra på morgnarna. Jag kan se att de andra tänker (precis som jag): ”Hurra! En till idiot! Jag är inte ensam!” Vartefter fler hurtbullar dyker upp, när antalet överstiger sådär en 6-7 stycken, då slutar man att hälsa på nykomlingarna. Det känns lite som att vara med i en hemlig klubb. Vi kanske borde utveckla ett hemligt tecken oss emellan? Eller låta trycka upp speciella träningstoppar? Eller inte.