Ropet från vildmarken

I morse vaknade skogsmullen i mig och jag fick för mig att det skulle vara en god idé att åka ut i skogen och leta efter svamp och bär. Jag bestämde mig för att försöka återfinna min barndoms svampställen ute i Konungsund eftersom det kändes tryggast.

Naturen

Eftersom det inte går några bussar ut till spenaten längre var jag tvungen att ringa efter min privatchaufför (pappa) som kom och hämtade mig i sin till en Renault Clio förklädda limousin. Han skulle titta på Motorcross, visade det sig, så jag släppte av honom vid Kråkvilan och fortsatte ut till vildmarken på egen hand. Jag har nog aldrig varit ute i skogen utan en hund förut och eftersom pappa inte har någon hund längre försökte jag engagera Asterix som följeslagare, men han svarade bara lite ohövligt att hund kunde jag vara själv! Alltså gav jag mig ut på egen hand.

Asterix

Efter att ha gått fel ett par gånger (märkvärdigt hur mycket en skog ändrar sig på bara tio år eller så!) lyckades jag till slut ta ut bäringen och började leta efter mina gamla kantarellställen. Jag hittade faktiskt en hel del av dem, men svamparna var så pyttesmå att det inte var någon idé att plocka dem.

I stället hittade jag mängder av lingon och blåbär så jag bestämde mig för att plocka blåbär i stället!

När jag dök ner bland blåbärssnåren tänkte jag: ”Gud så härligt! Jag är ett med naturen! Varför gör jag inte det här oftare?” En kvart senare tänkte jag: ”Åh fy f-n vad jobbigt det är att sitta på huk hela tiden! Jag har kramp i foten! Och jösses, vad de här förb-de blåbären fläckar av sig! Jag är kissnödig!” Så jag begav mig hemåt igen.

Blåbärsplockarhand

När jag kom tillbaka till Kråkvilan för att plocka upp pappa igen visade det sig till min glädje att Vidde var där! Han har fått två stycken söta små risgryn till tänder i underkäken och jag försökte få ett kort på dem. Men min kamera är alldeles för slö för att kunna ta ögonblicksbilder så ni får tro mig på mitt ord. Vidde var uppenbarligen nästan lika glad över att få träffa Fasse som Fasse var att få träffa Vidde, så en hel del (tandlösa) leenden fick man i alla fall innan han somnade så sött på mammas axel. Bara för att han är så söt så fick han de blåbär jag hade plockat, så får han i sig lite c-vitamin och antioxidanter (och så är det så jobbigt att rensa dem!)

Jag upptäckte förresten att det var längesedan ni fick se några bilder på den lille sötnosen så jag slänger in en bonusbild. Den är från ungefär en månad sedan och det är som vanligt Fasse som är så rolig att man måste skratta.