Lördag

Det är så här, förstår ni, att jag har ett enastående gott minne. Åtminstone anser jag själv det och vägrar erkänna något annat. Ibland önskar jag att jag inte hade så gott minne. Vissa saker behöver man inte minnas. Bland de saker jag inte glömmer finns t ex:

-Samtliga familjemedlemmars personnummer, inklusive de fyra sista siffrorna

-Telefonnumret vi hade när jag var 12 år (däremot minns jag inte alltid vilket telefonnummer jag har nu men det är en annan sak!)

-Telefonnumret som Mia Erikssons mamma hade när vi gick på gymnasiet

-Annikas förra portkod

-Kombinationen till kodlåset på min första dagbok (jag var sju år!)

-Kungens födelsedag (varför??)

-Vad de 7 S:en står för (Stund, Ställe, Styrka, Slag, Sysselsättning, Symbol och Sagesman – det ni!)

-Att Jocke låste in mig på utedasset på landet den 12 augusti 1980 (Det minns nog han också, om inte annat för att han fortfarande har kvar den knäckta näsan och ärren efter mina naglar i nacken!)

Jag är alltså oerhört stolt över mitt minne och när folk antyder att jag borde skriva ner något för att komma ihåg det, så säger jag bara ”Åh nej, det behövs inte! Det kommer jag ihåg ändå. Ni förstår, jag har ett sådant fantastiskt gott minne!”

Förra veckan fick jag ett mail från Anette som lydde så här: ”Ska vi ses kl 18:30 på lördag, så vi hinner beställa till pausen? Det börjar ju kl 19.”

?????! Lördag? Paus? Vad är det som börjar kl 19? Jag var tvungen att be om ett förtydligande och då framkom att jag tydligen skulle på konsert. Då började det röra sig lite i bakhuvudet på mig. Jag mindes att Maria hade beklagat att hon råkat dubbelboka sig en viss kväll – hon hade biljetter till något som krockade med en resa och hon undrade om Anette och jag ville ha hennes biljetter. Det ville vi ju naturligtvis, det var bara det att jag inte hade lagt datumet på minnet. Och det visade sig alltså att det var i lördags!Men, inga problem – jag var där halv sju prick, eller däromkring, och vi beställde till pausen (85 spänn för världens minsta macka och en kopp te!!!) och intog våra platser. Det var en hyllningskonsert till Stephen Sondheim med Helen Sjöholm och Fredrik Lycke och naturligtvis Sveriges Bästa Symfoniorkester, nämligen LaRubiavilles Symfoniorkester (eller Norrköpings Symfoniorkester som de kallar sig ibland.) under ledning av Anders Berglund. Det var några timmars riktigt trevlig underhållning och dessutom blev jag kallad ”ung dam” av min cirka hundraårige bänkgranne till höger, så det var en riktigt lyckad kväll!

Och nu till det viktigaste: vad var kvällens outfit? Jo, den här:

(med några små ändringar, förstås!)

Och där fick jag möjlighet att prångla in ett litet rea-fynd också (jag har några reafynds-äss i rockärmen som tur är!), nämligen det här:

Ärmlös trikåklänning från Vero Moda, har kostat 259kr, jag betalade 77,70kr (vad blir det – 75% rabatt?)

När jag köpte klänningen för några veckor sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle ha den till, jag blev mest förförd av det låga priset men nu kom den ju till nytta. Man vet aldrig i förväg när man får nytta av ett rea-fynd.

Läs även andra bloggares åsikter om Dagbok, Outfits, Rea-fynd