Jag har haft abonnemang på Östgötateatern i fler år än jag har lust att minnas (25? 30? - naturligtvis med undantag för när jag har bott utomlands och i andra städer!) men nu börjar jag på allvar fundera på att inte förnya det nästa säsong. De senaste säsongerna har vi blivit utsatta för bottennapp efter bottennapp av nyskriven smörja och igår var det dags för ytterligare en djupdykning - Lupinerna! Jag känner mig bestulen på två timmar av mitt liv! Den största frågan efter föreställningen var Varför? Varför har man överhuvudtaget kommit på idén att sätta upp något så sopigt? Varför har inte någon under åtta veckors repetitioner insett att det är skit? En annan fråga är Vad handlar den om? En florstunn story om Janna, 10 år, som bara går omkring och är, med scener där t ex Janna står längst fram på scen och blickar ut i salongen med tom blick medan de övriga sju skådespelarna sitter och vaggar fram och tillbaka och SKRIKER UT SINA REPLIKER! Och en scen där alla sitter och SKRIKER UT SINA REPLIKER utan att röra på munnen. Och flera scener där alla utför någon slags märklig, ska vi kalla det dans? Tyvärr tror jag även att det är meningen att vissa scener ska vara roliga. Det är de inte. Det finns dock korta stunder av riktigt skådespeleri, t ex en scen där en kvinna misshandlas utan att man ser förövaren och de tre sista minuternas dialog påminde lite om riktig teater men föreställningens behållning var nog en kopp pås-te och en Delikato-chokladboll i pausen.
Då var det tur att kvällen inte var helt bortkastad! Innan föreställningen var vi och testade nya restaurangen Ànima och det var en höjdare. Maten och servicen var utmärkt men det som fick mig att överleva Lupinerna utan att skära upp handlederna efteråt var nog den underbara chokladganachen till efterrätt.
 |
| To die for! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar