Födelsedagsångest

När vi firade ettårsjubiléet för den här bloggen med champagne, fyrverkerier och trumpetstötar (eller åtminstone ett inlägg!) i helgen, kom jag att tänka på att om det är februari, så är det snart mars och då fyller jag år (igen!). Ångesten som lade sig över mig är som vanligt fullständigt förlamande. - … Vadå? Nej, inte den ångesten – jag fyller 26 som vanligt igen – jag menar den andra ångesten, ni vet den där ”Herregud, jag måste städa!!!!”, ”Vad ska jag bjuda på?”, ”Har jag någonting att ha på mig?” och, sist men inte minst ”Vad kan jag hitta på att jag önskar mig?”.

Men nu har jag lugnat ner mig igen med lite experthjälp (tack till Ben & Jerry!) och kommit på hur jag ska göra.

Jag har i flera år funderat på hur jag kan göra min födelsedag mer effektiv, mer njutningsfull, mer om mig! För några år sedan, när jag fyllde en söndag och inte orkade med tanken på en vanlig födelsedag - dvs att först slava i en vecka med städning, matinköp och tårtbeställningar och sedan rusa omkring som en skållad råtta hela födelsedagen för att koka te och kaffe, ställa fram smörgåstårta, ta emot gäster, ställa fram fat och koppar, sätta blommor i vas, koka mer kaffe, ställa fram kladdtårta, hämta bestick, öppna presenter, hämta mjölk, öppna dörren igen, ta fram ny kladdtårta ur frysen, hämta nya fat, ”Jaså, du vill ha socker!”, visa Jocke vad han har köpt i present till mig, ta emot nya gäster, mer te, ”Är mjölken slut redan?”, leta efter ytterligare en vas, hämta fler bestick! osv osv medan gästerna sitter och småpratar med varandra i vardagsrummet, och slutligen rasa ihop som en hög disktrasor när gästerna har gått, vila i fem minuter och sedan börja städa upp igen – så bokade jag ett bord på en restaurang och meddelade berörda parter att om de ville fira mig, kunde de träffa på mig där mellan den och den tiden och om de nödvändigtvis ville ge presenter kunde de skänka ett bidrag gentemot min nota istället. Det var faktiskt riktigt trevligt.

Förra året prövade jag på att göra en Annika (om ni glömt vad det är, kan ni friska upp minnet här!) men det visade sig vara lika jobbigt som vanligt - om inte jobbigare! - och jag var ändå tvungen att städa, så i år gäller det att organisera sig i tid! Jag ska leta reda på någon trevlig restaurang jag vill gå till och boka bord där. Jag återkommer med detaljer senare.

Och vad önskar jag mig, då? Jag blev lite inspirerad av Maria - som ni minns så avsade hon sig presenter på sin födelsedagsfest och hade i stället ställt fram två pappkartonger man kunde lägga pengar i och det resulterade i 1000:- till Barncancerfonden och 2700:- till Läkare utan gränser. Det tyckte jag var fina presenter och nu vill jag ha lika fina! Ni får själva välja den välgörenhet era hjärtan klappar för, under förutsättning att det är seriös, politiskt obunden verksamhet, gärna med 90-konto, som arbetar för att förbättra villkoren för människor, djur eller växter som det är synd om. Jag har kollat, och sådana organisationer berättar aldrig hur mycket man har gett - om man inte vill det, förstås! Om man skänkt en miljard till t ex Barncancerfonden och vill att alla ska veta det, kan de säkert ställa upp på det också (och var god observera att om ni skänker mer än …, säg 100 000kr, så vill jag gärna veta vem jag känner som har så mycket pengar att slösa bort på välgörenhet! Vi kanske kan komma fram till någon annan lösning?) - och man får vara anonym om man vill, så det är helt upp till era egna samveten och plånböcker. Ni kan nämna till mig i förbigående på restaurangen att ni satt in pengar till t ex Hjärt-Lungfonden, så är jag nöjd! Jag litar på er! Kontantlös välgörenhet går också bra; hjälp en gammal tant över gatan, ta hand om en övergiven kattunge, lämna in upphittad plånbok till polisen – med pengarna kvar i (OBS! viktigt!) men var noga med att tänka på mig när ni gör det så att inte karman hamnar fel.

Det här gäller ju naturligtvis åt andra hållet också! Alla som brukar få födelsedagspresent och/eller julklapp av mig kan hädanefter förvänta sig att få poliovaccin, kejsarsnitt eller det sista exemplaret av någon utrotningshotad djurart och eventuellt några praliner i en fin ask om jag hinner göra några. Meddelas endast på detta sätt!

Nu ska ni inte tro att jag är en sån där löjlig mjukistyp som har tagit det här beslutet av kärlek till mina medmänniskor eller så. Tvärtom, det är enbart av egennytta och den första fördelen jag kan se av det är alla pengar jag sparar in på lugnande medel varje gång jag kommer på att någon snart fyller år: I stället för ”Herregud! Fyller Sig-Britt år igen??!! Redan!!?? Vad ska jag köpa till henne??? Och vad fick jag av henne förra året? Undrar vad den kostade? Då måste ju hon få något lika dyrt”, blir det ”Jaså, är Sig-Britt så gammal? Tja, hon har ju katt så det blir väl Astma- och Allergiförbundet, då!”

För att inte tala om nästa gång telefonen ringer mitt under elimineringen i Project Runway eller något annat viktigt och någon säger ”Hej Lisa LaRubia, jag heter Gullan Bysting och ringer från Föreningen för Konstiga Välgörenhetsändamål, och jag ringer för att tacka dig! Du skänkte ju 50kr till vår insamling Grönbete För Gamla Travhästar 1996 och nu undrar vi om du kan ställa upp på någon tusing i år igen?”. Då säger jag bara ”Tyvärr, jag blev så trött på att ni ringer och tjatar hela tiden, så jag ägnar mig bara åt indirekt välgörenhet nuförtiden.” helt utan dåligt samvete!